Krisen blir mer och mer akut för varje dag som går. Nej, inte coronakrisen – fattigdomskrisen.
De senaste 20 åren har antalet människor som lever i extrem fattigdom världen över minskat med en miljard människor. Det är en otrolig förbättring, som dessvärre riskerar att till viss del göras ogjord.
Knappt 100 miljoner människor beräknas hamna i extrem fattigdom till följd av coronapandemin. Siffran ökar om man räknar in dem som, i avsaknaden av en pandemi, hade lyfts ur fattigdom (Världsbanken 11/1).
Men krisen är inte bara akut. Den riskerar också att bli permanent.
The Economist Intelligence Unit släppte nyligen en rapport (19/2) om hur remitteringarna har minskat det senaste året, alltså de pengar migranter skickar till släktingar i hemlandet. Remitteringar är ofta viktiga delar av utvecklingsländers ekonomier. I den indiska delstaten Kerala, till exempel, utgör migranters remitteringar ungefär en tredjedel av BNP. I många fattiga delar av världen fungerar remitteringar som en form av ekonomisk infrastruktur. Men nu har detta någorlunda kontinuerliga inflöde av pengar minskat drastiskt. Under 2020 föll remitteringarna globalt sett med 7 procent. Samma minskning beräknas ske under 2021.
Det finns flera skäl till det. Dels har mångas inkomster minskat, och därför blir det svårare att skicka hem pengar. Men nedstängningarna har också gjort det praktiskt svårare att skicka pengar, och reserestriktioner har omöjliggjort för många som normalt sett brukar arbeta delar av året utomlands.
I det korta perspektivet innebär det förstås att många hushåll får svårare att ha råd med väsentligheter. I det längre perspektivet innebär det att återhämtningen efter coronapandemins ekonomiska kris kommer att fördröjas.
Men pandemin har inte bara inneburit en ekonomisk kris, utan även en global utbildningskris. Redan före coronavirusets framfart var bristen på utbildning stor. 258 miljoner barn världen över gick inte i skolan (Världsbanken 22/1). Över hälften av alla tioåringar i låg- och medelinkomstländer kunde inte läsa ordentligt. Samma siffra i Afrika söder om Sahara var närmare 90 procent. Coronaviruset har förstärkt detta.
När nedstängningen var som mest omfattande i april förra året gick 94 procent av alla barn i skolåldern, 1,6 miljarder, inte i skolan. Fortfarande i dag utbildas 700 miljoner elever hemifrån. För många innebär det att man inte får någon utbildning alls. När vi kommer att kunna återgå till något som liknar normaltillståndet vet ingen.
Dessutom har den ekonomiska krisen lett till att många familjer i låginkomstländer har fått en förvärrad ekonomisk situation, och barn har därför behövt hoppa av skolan. Många av dessa kommer aldrig mer att återgå till skolan.
En hel generation av elever kommer inte att nå sin fulla utbildningspotential. Det innebär att de heller aldrig kommer att nå sin fulla arbets- eller inkomstpotential. Det gäller i låg- och medelinkomstländer allra mest. Men det gäller också i Sverige, trots att både nedstängning och distansundervisning ur ett globalt perspektiv har varit minimal här.
Än en gång blir det smärtsamt tydligt. Hälsoriskerna med coronaviruset är direkta, synliga och kännbara i vår närhet och motiverar därför drastiska frihetsinskränkningar och krisåtgärder.
Den globala tillbakagången i fattigdomsbekämpning däremot har fått fortgå utan större internationella initiativ för att åtgärda den.
Nedstängningar och restriktioner, minskade pengaflöden mellan länder och färre möjligheter att röra sig mellan länder kommer att leda till långsiktigt mycket negativa konsekvenser. Vi kan inte vänta med att försöka åtgärda de långsiktiga konsekvenserna av pandemin tills först efter själva viruset har försvunnit. Väntar vi så länge blir vi kanske av med viruset, men får leva med kriserna permanent.