Coronaåret 2020 var året då svenskarna slog rekord i skärmtid (UNT 5/1). Streamingtjänsterna vittnar om runt 30 procent mer tittande jämfört med 2019. Den andra ”skärmraketen” 2020 var tveklöst de digitala arbetsmötena, förutsättningen för att många ska kunna jobba hemifrån under pandemin.
De tillkommande skärmtimmarna ska läggas ovanpå det tv- och datortittande som fanns redan tidigare. Och framför allt tittandet på den lilla men ack så attraktiva skärm som introducerades för mänskligheten 2007. Vi rör vår smartphone 2 600 gånger per dag och plockar upp den i genomsnitt var tionde minut, under dygnets alla vakna timmar (hälften av 18-20-åringarna kollar den också minst en gång under natten). Om detta och mycket annat kan man läsa i psykiatern Anders Hansens bok Skärmhjärnan (Bonnier Fakta, 2019).
Hansen och många av hans kolleger kallar digitaliseringen i allmänhet, och smartphonen i synnerhet, för ett fullskaligt experiment på människan. En hjärna som skapats för att larma för akuta faror, som vilda djur, utsätts dygnet runt för en kanonad av kemiska substanser, till exempel dopamin. Vi lever med en ständig larmsignal som techjättarna bidragit till att gradvis förstärka. Justin Rosenstein, skapare av gilla-funktionen på Facebook, har gjort ett slags avbön och anser att appar som Snapchat kan jämföras med heroin i bemärkelsen beroendeframkallande (Skärmhjärnan, sid 56).
Frågan är inte om den digitala revolutionen leder till stress och psykisk ohälsa, det syns redan i studier av ungdomars mående och i ökningen av stressrelaterade sjukdomar. Akut stressreaktion är enligt Försäkringskassan den vanligaste orsaken till sjukskrivning i dag. Alltså i grunden samma reaktion från hjärnan som när björnen eller lejonet visade sig, men nu av helt andra orsaker. Nej, frågan är i stället om pandemin måste vara den språngbräda till en ännu mer uppkopplad tillvaro som det mesta just nu tycks peka på att den blir.
När smittspridningen åter är under kontroll kommer garanterat kommunfullmäktige i Osby, Skåne, att samlas i sin vanliga miljö igen. Ett något parodiskt möte därifrån, med udda kameravinklar och mikrofontrassel, fick stor spridning tidigare i höstas. Den viktigaste förklaringen till att vi andra skrattade, oavsett arbetsplats, var förstås igenkänning.
Många viktiga arbetsmöten kommer säkert att hållas digitalt även efter pandemin. Vinsterna är uppenbara, i tid och resekostnader, medan förlusterna är mer otydliga. Forskaren Anna Uhlin, Mälardalens högskola, studerar i ett pågående projekt konsekvenser av digitala möten, som i sig kan leda till förluster i kreativitet, ändrade eller förstärkta maktförhållanden och en hel del annat som kanske inte märks på kort sikt. ”Vi säger att det går så bra och allt flyter på, men det betyder inte att vi förstår alla konsekvenser”, säger hon (Ny Teknik 18/10).
En annan effekt av ensamarbetet är att det blir svårt att skilja mellan jobb och fritid. En av fyra tjänstemän uppgav detta när TCO lät Novus undersöka saken (30/9). Det är knappast bra ens ur ett strikt arbetsgivarperspektiv. En kreativ arbetsplats är summan av infall och slumpmässiga möten i fikarummet, i bussen eller på cykeln. Många firar snart ett år med datorn vid köksbordet eller i källarskrymslet.
När Folkhälsomyndigheten ger klartecken kommer inte svenskarna att skutta ut i friheten och omfamna det normala livet, som vi kanske föreställer oss. Det behövs en kraftansträngning när vanor ska brytas, när bekvämligheten ska sättas åt sidan och när ännu mer skärmdrogade hjärnor ska ställas om. Att många kommer att behöva hjälp behöver man inte vara psykiater för att förstå.