Vid den här tiden i fjol var presskonferensen, bestämd form, inte liktydigt med utspel om att avsätta eller tillsätta regeringar. Nej, då handlade det garanterat om åklagaren Krister Peterssons stora ögonblick i Stockholm där lösningen på Palmemordet skulle presenteras. Sverige stannade den 10 juni 2020. Även internationella medier fanns på plats.
Den så kallade lösningen var, som de flesta vet, att utredningen ”inte kunde komma runt” det faktum att mycket pekade på att Stig Engström, försäkringstjänsteman på Skandia, var gärningsmannen. Utan konkreta bevis, som till exempel ett mordvapen eller dna-spår, pekades Engström ut som sannolik statsministermördare, 20 år efter sin död. Åklagaren anmäldes och i veckan kom Justitieombudsmannens (JO:s) rapport i ärendet.
Enligt JO Per Lennerbrant var åklagarens utpekande ett brott mot den så kallade oskuldspresumtionen, att alla ska betraktas som oskyldiga tills att en domstol fastslagit skuld i en dom. ”Åklagaren sa själv att misstankarna inte hade räckt för en fällande dom, men det bestående intrycket av pressträffen är att den namngivna personen framställdes som skyldig till mordet på statsminister Olof Palme”, säger Lennerbrant.
Det som alldeles säkert hände den där natten, 28 februari 1986, var att Engström stämplade ut från sitt jobb på Skandia, alldeles intill mordplatsen, cirka två minuter innan skotten avlossades. Han presenterade sig dagen därpå (i Svenska Dagbladet) som ett av huvudvittnena till mordet och det stod snart klart att han inte talade sanning. Men ljög han för att undkomma ansvar för mordet? Eller överdrev han bara sin roll, för att göra sig viktigare än han var?
Även i en fungerande mordutredning hade Stig Engström kunnat missas under oredan på brottsplatsen, vilken snabbt eskalerade till kaos då det stod klart vem mordoffret var. Men när han ringde nästa dag hade man tagit honom åt sidan och bett honom att förklara sina påståenden om återupplivningsförsök, samtal med Lisbeth Palme och poliser på mordplatsen, med mera.
Om svaren inte varit tillfredsställande hade man fortsatt med att kartlägga hans kväll genom förhör med nattpersonalen på Skandia, biobesökare på Grand och andra vittnen som befunnit sig i området. Det hade antingen lett till att han snart kunnat avföras som misstänkt, eller till ett gripande av Engström. Husrannsakningar i hemmet och på arbetsplatsen, ytterligare förhör och en kartläggning av personen Engström hade sedan fått avgöra om bevisen räckt till ett åtal för mordet på Olof Palme.
Ingenting av detta gjordes då. Polisen tyckte att Engström var ”en jobbig typ” och spaningsledaren Hans Holmér gav honom namnet ”Elefanten” (som i uttrycket elefanten i porslinsbutiken). Det fanns enskilda poliser som ville fortsätta med Engström, men ointresset från ledningen gjorde att spåret obönhörligen kallnade och dog. Det mest flagranta övertrampet av Holmér var att utesluta Engström vid den rekonstruktion av mordet som gjordes våren 1986.
Holmér kom snabbt in på att den kurdiska gerillan PKK skulle ligga bakom mordet, en tanke han vägrade släppa under det år han fick leda utredningen. När han väl sparkades var det svårt att gå tillbaka till mordplatsen och utreda alternativa spår.
Stig Engström kan ha mördat Olof Palme. Men det kan många andra också ha gjort, vilket är JO:s poäng. Att presentera en lösning som ett försök att få en ”slutpunkt” kan kanske tillfredsställa ett fåtal, till priset av möjligt förtal av avliden person som saknade anhöriga. För många andra kommer efterforskningarna och konspirationerna om mordet på Olof Palme att fortsätta med oförminskad styrka.