Många som idrottat har något mindre behagligt minne från omklädningsrummen och livet runt träningar och matcher. För egen del minns jag en snödriva med många minusgrader – att utan en tråd på kroppen ta sig upp och sedan stå och rycka i den låsta dörren in till sporthallen.
Minnet dyker upp när medierna rapporterar om inkilningar till ishockeylag, svenska och utländska elitlag där rena övergrepp har förekommit. Det skulle lika gärna ha kunnat vara första dagen på internatskolan, konfirmationslägret eller nollningar till högskolan. En flod av vittnesmål väller fram i det nya informationssamhället. Resten frågar sig: Vad var det som hände egentligen?
Snödrivan satte inga som helst spår i mig. Dörren öppnades efter ett par minuter och väl inne var jag ”A-pojken som blivit utvald av juniorerna”. Redan när jag bars ut från bastun av fyra starka 18-åringar var det till stor del med spelad upprördhet. Men jag kan räkna upp en handfull från högstadieklassen som hade fått betydligt värre men av en sådan behandling. Och jag litar inte ett ögonblick på att juniorerna gjorde sina val utifrån offrens stresstålighet.
Ansvaret faller tungt på föräldrar, lärare, skolledningar och idrottsledare. Den hänvisar till ”att på min tid fick vi minsann…”, eller bara till att ”grabbar är grabbar”, den tar på sig ett enormt ansvar för barn och ungas psykiska hälsa. De är också indirekt ansvariga när ”traditionerna” i klubben eller på skolan leder vidare till övergrepp och andra allvarliga brott.
Det är inte bara pojkar och unga män som riskerar att drabbas av övergrepp när de ska upp på junior- eller a-lagsnivå. Inom damfotbollen blev australiska Lisa De Vanna en symbol för unga spelares utsatthet med sina anklagelser mot sitt landslag, och Metoo-berättelserna innebar en våg av liknande berättelser från den svenska dameliten (Aftonbladet 27/11 2017).
Men det tycks vara ganska exklusivt manligt med inkilningar, de riter som enligt sina försvarare syftar till att ”svetsa samman gruppen”. Förre Almtunaspelaren Martin Nilsson berättar om inkilningen 2012 då han och de sex–sju andra nyuppflyttade juniorerna fick klä av sig nakna och sätta sig på den "heta stolen" (UNT 19/11).
Nakenhet är själva grunden till inkilningarna. Sedan tillkommer mer eller mindre sadistiska moment som alla syftar till förnedring av offren. Rakning av huvud och/eller kropp tycks vara ett närmast obligatoriskt inslag. Men det förekommer också vuxenblöjor och andra hjälpmedel som lätt kan spåra ur till mycket grövre övergrepp, som hockeyexperten Erik Granqvist berättat om från sitt 1990-tal i Luleå Hockey (Expressen 3/11).
Jesper Fundberg forskar på maskulinitet och idrott vid Malmö Högskola. Redan 2003 skrev han sin avhandling i ämnet, Kom igen gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter. Han berättade för Sveriges Radio (17/9 2013) att han tror att inkilningarna beror på att killar är sämre på att närma sig frågor om sexualitet och gemenskap. ”Då tenderar många killar att använda sig av ritualer för att närma sig de frågorna. Alltså, om gemenskap och identitet, "vem är jag?"”, sade han.
Alldeles bortsett från övergreppen är exemplen på tafflig manlig gemenskap nästan oändligt många. De skildras i litteraturen och i filmer, som i Ruben Östlunds De ofrivilliga (2008). Det har något djupt sorgligt över sig. Även om det inte leder till svåra brott kan det leda till ensamhet och ett olyckligare liv. Även om det bara handlar om att kasta ut en tonårskille i snön utan att han tar någon större skada. Varför? Det är den avgörande frågan. Och gemenskap är inte svaret.