Under 2000-talet har antalet barn som diagnostiseras med neuropsykiatriska funktionshinder ökat med över 300 procent. Att det skett en ökning från tidigare låga nivåer är bra, säkerligen har det funnits en underdiagnostisering och många barn med autismspektrumtillstånd som inte fick rätt hjälp har nu kunnat få det.
Samtidigt har den stora efterfrågan på utredningar gått hand i hand med att trycket på och i skolan har hårdnat. Klasserna är större, stressen och de höga ljudnivåerna drabbar både barn och vuxna. Bristande struktur, otydliga mål och en ökad digitalisering har gjort att fler barn än tidigare har svårt att hänga med och koncentrera sig på skolarbetet.
Svaret från vuxenvärlden när ett barn inte fungerar i klassrummet är i dag sällan att det är skolmiljön som brister – även om alla vet att den gör det – utan att det är barnet det är ”fel” på. Lösningen blir att försöka få barnet utrett och diagnostiserat med ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Något som ofta ses som en framgång av både skola och föräldrar. För trots att skollagen slår fast att alla barn har rätt till stöd utifrån sina förutsättningar och behov, är det ofta först när det finns en diagnos från BUP, Barn och ungdomspsykiatrin, som det är möjligt för skolan att få resurser till extra personal och andra åtgärder.
Långsiktigt är de omfattande NPF-utredningarna dock allt annat än bra. I takt med att fler av de barn som under 2000-talet bedömts ha ADHD eller Aspergers blivit vuxna är det många som vill få diagnosen avskriven. I en aktuell dokumentärserie i Sveriges Radio berättar människor om hur diagnosen blivit en black om foten i vuxenlivet, och gjort det svårare att få vissa arbeten eller ta körkort. Maria Unenge Hallerbäck, medicinskt ledningsansvarig överläkare BUP Värmland, säger till SR:s reporter att de händer ganska ofta att föräldrar eller unga hör av sig och vill återkalla diagnoser.
I SR:s dokumentärserie medverkar även forskare som är djupt kritiska till att vi i Sverige väljer att lägga skulden på det enskilda barnet när skol- eller hemsituationen brister. De varnar för att dagens överdiagnostisering kan leda till en framtida skandal. Risken är stor att de har rätt.
Självklart är det viktigt att de barn som har en autismspektrumdiagnos får en ordentlig utredning och det stöd som behövs. Men samtidigt är det orimligt att barn som inte har ett funktionshinder, utan kanske bara inte mår bra av stök och brist på struktur, medicineras och placeras i ett fack där de inte hör hemma. Eller att unga vuxna tvingas kämpa för att bli av med en NPF-stämpel. Både skolan och sjukvården har ett ansvar att dra handbromsen innan det är för sent. Om det inte redan är det.