I veckan har diskussionen om utsatta områden och kriminalitet åter tagit fart. Nyligen sköts en 12-årig flicka ihjäl i Botkyrka, och i torsdags kväll sköts en kille i 20-årsåldern till döds i Rinkeby. Varje dödsskjutning är en stor förlust - inte minst för anhöriga - och ett samhällsmisslyckande.

Skjutningarna och sprängningarna är också toppen av isberg. Genom droghandel, hot, våld och utpressning har brottslingar flyttat fram positionerna. De utsatta områdena har blivit allt fler.

Intresset för vad som pågår i dessa områden har av förklarliga skäl ökat. I år kom journalisten Johanna Bäckström Lerneby ut med boken ”Familjen” (Monidal), som handlar om klanstrukturernas roll för framväxten av parallellsamhällen. Hon har länge följt en kriminell släkt i Göteborgsstadsdelen Angered. När jag tidigare i somras ringde Daniel Larsson, polisinsatschef för Rimfrost i Uppsala, berättade han att det finns kriminella familjer även i Gränby och Gottsunda.

Det är viktigt att pusselbitar som den Bäckström Lerneby uppmärksammar faller på plats. Och det är bra att trygghetsfrågorna står högt på den politiska agendan. 

Ändå tycks somliga debattörer och makthavare vilja fly verkligheten.

Nyligen uppmärksammades det att poliser ska få poliseskort till och från jobbet på den nya polisstationen i Rinkeby. I Sveriges Radio hävdade en vänsterpartistisk politiker, Veronica Stiernberg, att polisen härmed ger en "stigmatiserande signal" (Studio Ett, 7/8). Hon påstod att polisens bild inte "stämmer", och framhöll att brottsligheten var högre på andra ställen. Politikern anklagade även polisen för att i onödan peka ut området på grund av "vilka det är som bor där".

Hennes slutsats var därför att polisen borde jobba mot rasismen i kåren.

Som om polisen i själva verket skulle drivas av suspekta avsikter och vilja tvåla till förortsbor. 

Definitionen av ett särskilt utsatt område innehåller följande: "Situationen i området innebär att det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag". Som Polisförbundets representant förklarade i radiodiskussionen sker "systematiska utstuderade attacker" mot poliser i utsatta områden som Rinkeby. Problemen borde vara väl kända vid det här laget.

I Uppsala var det länge svårt att hitta en tillräckligt säker lokal för ett poliskontor i Gottsunda. Som Polisens Jale Poljarevius uttryckte det i vintras: "Det måste tåla automateld och explosioner".

I Rinkeby har större gäng tidigare attackerat polis vid insatser. Sten har kastats (och träffat). Poliser har behövt uppsöka sjukvård. Redan innan polisstationen kom på plats i stadsdelen attackerades byggarbetsplatsen.

Ibland är det helt enkelt nödvändigt med extra säkerhetsåtgärder. Poliser som arbetar mot grovt kriminella mc-gäng eller mot gäng som dominerar droghandeln i förortsområden lär vara mer utsatta än exempelvis trafikpoliser.

Tidigare i somras skrev även två forskare vid rättssociologiska institutionen på Lunds universitet, kritiska mot Rimfrost, att polisen borde monteras ner (Sydsvenskan, 18/7). Duon ifrågasatte polisens fokus på kriminaliteten i utsatta områden, och kallade det "stigmatisering". Låt invånare i stället själva medla i konflikter, föreslog de. Det vore en fin present till kriminella klaner.

Vad forskarna och somliga V-politiker bortser ifrån är de många oskyldiga, vanliga förortsbor, som drabbas när lag och ordning inte kan upprätthållas. Varför skulle "bilden" av kriminellt belastade områden vara viktigare än dem som bor där?