Aya Nakamura.
Den 26 juli inleddes OS i Paris och tidigare i sommar spelades Europamästerskapet i fotboll i Tyskland, där Spanien tog hem vinsten efter att England föll på målsnöret.
Mästerskapen i Tyskland och Frankrike har inte varit fria från kontroverser men de är ett välkommet avbrott från de senaste årens värdskap i diktaturstater som använder tillställningarna för att legitimera sig själva.
Frankrikes öppningsceremoni omgavs av kritik. Den populära fransk-maliska sångerskan Aya Nakamura blev föremål för en enorm hatstorm efter att det rapporterades att hon skulle framföra en låt av Édith Piaf.
Även Marie Antoinettes avhuggna huvud som sjöng om att hänga aristokrater framför kungligheter skapade debatt och en nickning till den grekiska guden Dionysos upprörde till och med Donald Trump efter att ha förväxlats med den sista måltiden.
Att debatt uppstår i samband med stora sportevenemang är inte konstigt. Känslorna går varma när ett helt lands gulddrömmar antingen kan uppfyllas eller gå i kras. När stora delar av världen samlas för att tävla är debatter att vänta helt enkelt.
Men de senaste upplagorna av turneringar som OS och VM i fotboll har blivit omtalade främst på grund av länderna som stått värd för dem. Inte för de kontroverser som sker under dem. Begreppet sportswashing har använts flitigt för att beskriva fenomenet.
Sportswashing innebär att länder använder sitt värdskap för att tvätta sig rena från saker som brott mot mänskliga rättigheter och förbättra sitt rykte. Man associeras med idrott och folkfest, inte med att spärrar in oliktänkande i fångläger eller förtrycka kvinnor.
Länderna köper sig fria genom påkostade öppningsceremonier och med nybyggda arenor och hotell. Världsledare, kändisar, atleter och kungligheter bjuds in för att skaka hand och för att tävla. De flesta som tittar hemifrån bryr sig inte om eller glömmer helt bort hur det går för den som inte ställer in sig i ledet i dessa länder.
2014 års vinter-OS i den ryska staden Sotji hade knappt hunnits avslutas innan Ryssland, med Vladimir Putin i spetsen, annekterade den ukrainska Krimhalvön. Spelen var uppenbarligen ett sätt för Putin och Kreml att visa sig som en internationell storspelare och ett sätt att öka landets legitimitet.
Fyra år senare stod man även värd för VM i fotboll och knappt fyra år efter det inledde Ryssland sin fullskaliga invasion av Ukraina. Invasionen inleddes bara fyra dagar efter att vinter-OS i Peking, som även dem förde med sig sportswashing-anklagelser, hade avslutats.
Även Fotbolls-VM i Qatar under 2022, som Zlatan beskrev som “hur grymt som helst” och gav "tio poäng”, kritiserades för sportswashing. Misstankar om korruption och mutor i valet av värdland, rapporter om migrantarbetare som dog och lagar som skapade stor otrygghet för kvinnor och hbtq-personer är bara ett axplock.
Qatars dåvarande premiärminister Khalid bin Khalifa bin Abdulaziz Al Thani och Fifas ordförande Gianni Infantino under fotbolls-VM i Qatar.
I Qatar sa Fifaordföranden Gianni Infantino att han kände sig som en arab, gästarbetare, homosexuell. Att försöka sympatisera med andra är väl fint men när mönstret upprepar sig känns det bara smaklöst.
Ska Infantino eller hans efterträdare säga att hen känner sig som en kvinna, homosexuell och arab när Saudiarabien står värd för VM 2034? Vad kommer Uefa:s president säga när Turkiet är ett av värdländerna för fotbolls-EM om åtta år?
Det är enkelt att säga att sport och politik inte hör ihop men så är inte fallet, de är intimt sammankopplade. När stater som varken respekterar de mänskliga rättigheterna eller andra länders suveränitet tillåts stå värd för världens största idrottsevenemang är det god tid att släppa drömmen om den opolitiska sportfesten.