Mord, sekterism och ”Kristi brud”. Mycket har sagts om församlingen som spårade ur i Knutby. SVT:s Uppdrag granskning intervjuar i en serie avsnitt tidigare församlingsmedlemmar och andra. Det är starkt av dem som berättar om svåra saker som pågick fram till för bara några år sedan.
I programmet vittnar den ena efter den andra om hjärntvätt, total lydnad, maktmissbruk, misshandel, utfrysning, skrämsel och ständig rädsla. Den som av pastorerna blev utpekad som ”fel” utsattes för utfrysning och bestraffning. ”Vad Åsa sa var lag”, uttrycker en person det.
Särskilt kvinnorna låg i farozonen. Mammor som var ”fel” kunde få sina barn fråntagna, man placerade barnen hos andra församlingsmedlemmar. Barnen fick höra att de inte fick prata med mamma som är ”fel”, utan de fick i stället vända sig till andra vuxna och till pastorerna.
Det berättas även om inslag av förnedring, som att bli slagen och sova på golv eller utomhus. Offren fick skulden, även för att ha blivit slagna. I detalj skulle man styras. Som en tidigare församlingsmedlem beskriver det kunde det handla om hur ens hem såg ut eller hur kort ens kjol fick vara.
För att förstå hur allt det här var möjligt måste man skrapa lite på ytan. Som Joel Halldorf, teolog och skribent på den kristna tidningen Dagen, förklarar i programmet lockade församlingen och Knutby ungdomar som sökte något äkta, ”brinnande”, till skillnad från den gråa ”föreningskristendomen”. Åren gick och ungdomarna blev vuxna. Många berättar om att de först möttes av en stark värme, kärlek, gemenskap, omtanke.
Men det är också den starka gemenskapen som stärker sekttendenserna, och som för offren blir svår att lämna. Beroendet av kollektivet, i kombination med religiös tro som utnyttjas till max, blir en giftig mix.
Särskilt jobbigt är det att höra barnens – en del av dem unga vuxna i dag – berättelser. En tjej berättar att hon fortfarande har mardrömmar. Hon fick tidigt höra att hon var ”fel”. När hon ville umgås med barn utanför sekten blev hon bestraffad. Även hemma blev hon utfryst. Efter ett självmordsförsök blev hon bara mer anklagad och ifrågasatt.
Victor Waldau säger att han som barn till ”ledare” fick styra och ställa bland andra jämnåriga. Han berättar att även de tillrättavisade barnens föräldrar kunde stötta ”ledarbarnen”.
Vilken maktlöshet det måste ha inneburit för de barn som utsattes, att inte kunna vända sig någonstans för hjälp. Victor säger sig vilja berätta för att det ”kanske kan hjälpa andra”. Det kan det onekligen. Öppenhet är sekterismens värsta fiende.