När Liberalerna kallar till partiråd på söndagen är det ett vilset och sargat parti som samlas. Valet av Nyamko Sabuni skulle vara början på återkomsten, med tydlighet och politiska idéer skulle hon lyfta partiet. Men så blev det inte och i den senaste partiledardebatten gjorde hon en blek figur.
Att enbart skylla Liberalernas opinionsmässiga kräftgång på partiledaren är dock att göra det lätt för sig. Många av de ledande partiföreträdare som förespråkade Nyamko Sabuni var samma personer som under hösten 2018 förespråkade en borgerlig minoritetsregering.
Hos förespråkarna gick det att skönja en längtan efter en politisk profil som levde några korta år i början av 2000-talet för att sedan gradvis ersättas av alliansenighet. Med den nya partiledaren skulle Liberalerna placera sig ordentligt till höger och integrationsfrågan skulle sättas i fokus på samma sätt – och med samma åtgärder – som i början av 2000-talet. Det är förståeligt att önska sig tillbaka till en politik och en retorik som gav 13,4 procent i riksdagsvalet. Men om det också är görbart, eller önskvärt, är en annan femma.
Till att börja med ser det politiska landskapet helt annorlunda ut nu. I en tid när Moderaterna orienterade sig mot mitten, fanns det utrymme till höger på den borgerliga planhalvan, men nu har både M och KD mutat in det området. Hur ytterligare ett parti skulle kunna knöa in sig där är svårt att se. Dessutom befinner sig ju L i en budgetsamverkan med S-MP-regeringen. Det är omöjligt att framstå som tydlig och rak, samtidigt som man försöker vara både ett liberalt tuffa tag-parti och agera stöd till Stefan Löfven.
Det är synd att Liberalerna envisas med att hålla fast vid en politisk linje som håller på att förpassa dem ut i ingenstans. För Sverige behöver fortfarande ett liberalt parti. När populism, ryggradslöshet och enkla lösningar är det nya svarta, behövs en kraft som förmår att förlita sig på lika delar rationalitet som ideologisk principfasthet.
Liberalerna har historiskt ofta tagit den rollen, men nu finns ett parti till som gör anspråk på att vara den liberala reformkraften i svensk politik. Januariöverenskommelsen lämnar mycket övrigt att önska, men den är en mittensamverkan som för med sig liberala reformer. Det är talande hur mycket större Centerns entusiasm är för Jöken. C har också ett helt annat väljarstöd än L.
Om Liberalerna ska få fler väljare måste man kasta den nuvarande strategin överbord. Och den resan måste börja redan på söndag. I potten ligger positionen som Sveriges liberala parti – och en fortsatt plats i riksdagen efter 2022.