Fem veckor efter det första fallet av omikronvarianten i Sverige agerade regeringen och Folkhälsomyndigheten i onsdags. Dels med nya restriktioner i form av utökad användning av vaccinpass, dels med att se över utdelningen av den tredje vaccindosen. I det ena fallet är senfärdigheten bra, i det andra är den alldeles obegriplig.
Vi börjar med det obegripliga. Redan i november, då omikron spreds i Sydafrika, började en intensiv debatt i många länder om att korta intervallet mellan andra och tredje dosen vaccin. Även om sjukdomen skulle vara mildare med den nya varianten skulle detta uppvägas av högre smittsamhet och större förmåga att bryta igenom vaccinet. Många sjuka medelålders, om än inte dödligt sjuka, skulle kunna belasta vården till bristningsgränsen.
Ganska snart halverade också Storbritannien intervallet för påfyllnadsdosen till tre månader. Frankrike, Australien och en rad andra länder har följt efter. För en vecka sedan beslutade amerikanska CDC att korta tiden till fem månader för Pfizervaccinet. Svenska Folkhälsomyndigheten meddelade i onsdags att man ”tittar på frågan” om kortare intervall och ska ”återkomma snart”.
Också för utförseln av vaccin står sig Sverige slätt i jämförelse med andra länder. Givetvis har tillgången på lokaler och personal skalats ned under hösten vartefter alla fått sin andra dos. Närmast på tur stod då en påfyllnadsdos för äldre och riskgrupper. Men när omikron kom förändrades spelplanen helt. Larmsignalen hördes i Storbritannien som kallade in militär och ställde i ordning vaccinationscentraler, med målet en miljon doser om dagen.
Det var inte precis lugnt i vaccinationslokalerna i Sverige heller före jul. Men oron här berodde på att personer som tänkt själva och inte ville belasta vården, och som försökte få sin dos några dagar för tidigt, avvisades. Några tider när det väl är dags skickas inte heller ut som i våras och somras. Man får boka själv. Och då kan tiderna vara slut i Region Uppsalas lokaler. Visserligen går det ta sig till andra sidan stan, till exempel till Länsvaccinationer, men många vaccinerar sig helst på samma ställe. Den sortens fördröjningar undveks med kallelserna på posten i våras.
”Vi behöver ta ökningen på allvar och se till att vaccinera så många som möjligt”, sade Britta Björkholm, avdelningschef på FHM, när antalet smittade på ett dygn passerat 17 000. Men det är precis det som myndigheten och regionerna inte lyckats med.
Ur svensk synvinkel känns det bättre att prata om restriktionerna i samhället. Som vaccinpassen, som varit på remiss och där man väntat i det längsta med att utöka tillämpningen. När detta skrivs har regeringen gett myndigheten mandat att fatta beslut om covidbevis på restauranger, köpcenter med mera men FHM har ännu inte skridit till verket.
Land efter land har stängt ned samhället så fort smittspridningen har ökat, till stor skada och ibland mer tveksam nytta. Den svenska strategin att hålla samhället öppet så mycket som möjligt har flera fördelar, förutom de uppenbara också att kunna studera andras misstag.
Vaccinpass har varit nödvändiga för att bromsa pandemin men återigen har omikron förändrat spelplanen. Det kan nu i stället vara helt rätt att tillåta mer smittspridning och fokusera på vårdbelastningen, som Storbritannien beslutade om i veckan. För Sverige, som ligger senare i spridningen av omikron, är det därför rätt att avvakta, även om någon skulle kalla det för senfärdigt.