Om det är något som kännetecknat Stefan Löfvens tid som statsminister är det uthållighet. Trots ett skakigt parlamentariskt underlag har han under snart sju år lyckats stanna på sin post, ofta genom att förhala och fördröja de politiska realiteterna. Till slut gick det inte längre och Löfven meddelade på måndagsmorgonen sin avgång. Men vad han egentligen gjorde var att köpa sig någon eller några månader till, för att sätta ytterligare press på Vänsterpartiet och Centerpartiet.
Om de maximalt fyra talmansrundorna ska resultera i en ny regering, ledd av Löfven eller Moderaternas Ulf Kristersson, måste antingen Annie Lööf (C) eller Nooshi Dadgostar (V) byta position i frågor där de dyrt och heligt lovat väljarna att stå fast. För Lööfs del handlar det om en budgetuppgörelse där V ingår och för Dadgostars del om att stanna utanför nämnda uppgörelse. Ingetdera verkar troligt. Ännu mindre sannolikt vore om Nyamko Sabunis Liberalerna åter svängde och accepterade ett nytt Januariavtal.
Det mest sannolika är alltså att försöken ändå slutar i ett extraval. Stefan Löfvens framträdande kunde också ses som en inledning på en kommande valrörelse där han framför allt lade skulden för det uppkomna läget på Nooshi Dadgostar. Det öppnar i sin tur för en mycket stark press på V-ledaren framåt tredje eller fjärde talmansrundan, om att inte öppna för en högerregering. Vilket kan innebära att V går med på en uppgörelse utan att få ett direkt inflytande över statsbudgeten.
I detta scenario finns ändå en uppenbar risk för att budgeten faller och att Löfven fram till det ordinarie valet får styra på en borgerlig budget. Det är inget attraktivt alternativ, men de senaste sju åren har varit fyllda av mer eller mindre oattraktiva förslag för S som i slutändan alltid har valt makten framför allt. Löfven kan göra det ännu en gång, men till skillnad från tidigare, efter Liberalernas avhopp, har han inte längre ödet i sina egna händer.