Århundradets skattereform firar 30 år. Ingvar Carlsson (S) och Bengt Westerberg (FP) var nöjda med överenskommelsen som kombinerade inkomstfördelning med att det också skulle löna sig med jobb och utbildning. Reformens främsta kännetecken var ändå enkelhet. 85 procent av löntagarna skulle bara betala kommunalskatt och ingen skulle betala mer än 50 procents skatt på den sista intjänade hundralappen (marginalskatten).
Det första avsteget från reformens enkla principer var värnskatten, fem procents ytterligare skatt för högre inkomster, under krisen 1995. Det skulle komma fler undantag. Riksrevisionen räknade redan 2010 till 509 olika förändringar av skattesystemet. Svårigheter att få vissa grupper i arbete, påtryckningar från intressegrupper och strid om den politiska makten mellan socialdemokrater och den borgerliga alliansen är några förklaringar.
Ett krångligt och svåröverskådligt skattesystem är i sig dåligt för ekonomin, där är de flesta överens. Problemet har varit att överge sina hjärtefrågor när det är dags att skrida till verket. Misstänksamheten mellan höger och vänster, och mellan fack och arbetsgivare, är grundmurad. Men hoppet väcktes i fjol av punkt 4 i Januariöverenskommelsen: ”En omfattande skattereform genomförs”.
Finanspolitiska rådet passar på att smida medan järnet är varmt och presenterade i onsdags en rapport, Ett enklare och effektivare skattesystem, om vad man anser skulle behöva förändras. Förutsättningarna är lika viktiga som de detaljerade förslagen. Väl medvetna om risken för politiska låsningar skriver rådet att det nya systemet ska vara ”samhällsekonomiskt effektivare med oförändrad inkomstfördelning och bibehållna skatteintäkter”.
Problemen med det nuvarande systemet är många. Skatten på arbete är för hög och skatten på kapital oftast för låg. Framför allt varierar kapitalskatterna mellan fem olika nivåer, från 15 procent (pensionssparande) till 30 procent (aktieutdelning, ränteavdrag med mera). Momsen varierar också mellan 6 och 25 procent.
Effekterna blir beteenden som missgynnar såväl statskassan som företagaren och enskilde. Reglerna är svåra att förstå, särskilt beskattningen av fåmansbolag (3:12-reglerna). Generellt leder det till att hårt arbetande svenskar lägger energi på fel saker. Ska jag ta ut vinsten i lön, aktieutdelning eller inte alls? Ska jag över huvud taget satsa på en idé med allt det för med sig, extraarbete och risk för bakslag?
I rapporten föreslås en enhetlig kapitalskatt på 30 eller 35 procent, enhetlig moms på 21 procent och en helt ny fastighetsbeskattning där skatt på bostadsrättsföreningar och hyresfastigheter tas bort. Reavinstskatten görs om. Inkomstskatterna sänks. Den statliga skatten halveras. Jobbskatteavdraget och grundavdragen tas bort och ersätts av ett enda skatteavdrag på arbetsinkomster.
Om förslagen går vidare till riksdagen kommer reaktionerna inte att låta vänta på sig. Intressegrupper kommer att skriva debattartiklar med rubriker som ”höjd fastighetsskatt tvingar folk från hus och hem” eller ”bokmomsen chockhöjs med 250 procent”. Andra kommer att hävda att förslagen ”lägger en våt filt över företagandet” eller att de innebär ”julafton för alla välbemedlade”.
Det saknas ibland en förmåga att se den stora bilden, och det är därför skattesystemet ser ut som det gör. Om alla hela tiden ska få sitt blir det till slut mindre åt alla. Enkla budskap som ”hälften kvar” har ett betydligt större värde än just hälften kvar av lönen. Det visste Carlsson och Westerberg, men efter hand har det helt glömts bort.