“Yes we can!” och “Change we can believe in”. 2008 var många hoppfulla inför USA:s framtid. Demokraternas presidentkandidat och sedermera presidenten Barack Obama var givetvis en av dem. Ändå kom hans presidentskap att belysa många av de problem som präglar USA:s politiska system. Det blir tydligt i första delen av Obamas självbiografi “Ett förlovat land” (Albert Bonnier 2020).
Den polarisering som det pratas om nu är långtifrån ny. Som när Obama, under sin tid som delstatssenator i Illinois, höll ett tal för att protestera mot en, som han uttrycker det, “flagrant skattelättnad för en gynnad industri samtidigt som staten skar ner på insatserna för fattiga”. Delstatsstenatens ordförande, republikanen Pate Philip sökte upp honom efteråt och sa nonchalant: “Det var ett jäkla tal det där, med en del bra poänger. Kan rentav ha fått många att ändra åsikt, men du ändrade inga röster”. Och skattelättnaderna gick igenom.
Vad värre är att polariseringen av det politiska och det amerikanska politiska systemet på många sätt är ömsesidigt förstärkande. Alla politiker drivs i varje fall delvis – och ofta till synes enbart – av att försöka få väljare. I USA innebär det ofta att kandidater och politiker behöver skapa förtroende hos ytterligheterna i politiken. Ett skäl till det är sannolikt att den federala staten är så långt borta från medborgarna. Det blir då svårt att urskilja de direkta konsekvenserna av politiken. I stället för att rösta efter konsekvenser röstar väljarna mer efter känsla och övertygelse, och då tjänar det mindre till att försöka samarbeta över blockgränser. Då premieras lätt åsikter från ytterkanten till förmån för kompromissande över partigränserna. Eftersom Obama gick till val på att kompromissa över partigränserna blev det därmed mycket enkelt för Republikanerna att se till att han inte uppfyllde sitt vallöfte, genom att vägra samarbete.
Men hade Obama kunnat göra något annorlunda? Kunde han ha undvikit att hans viktigaste lagförslag helt saknade stöd från det republikanerna? Om inte, finns det ens något hopp för framtida presidenter, som tillträdande presidenten Joe Biden? Vad ska hända med USA:s demokrati framöver om det helt saknas incitament att samarbeta över partigränserna i den amerikanska kongressen? Den frågan lämnar Obama obesvarad.
Det är på många sätt svårt att vara hoppfull inför demokratins framtid när polariseringen verkar öka. Det finns det goda skäl för. Men ibland bör vi påminna oss om polariseringens positiva aspekter. Politiker, hur många löften om förändring och ja-sägande de än erbjuder, möter stora begränsningar i form av lagstadgade hinder, men också i form av ideologiskt motstånd, både i och utanför parlamenten. Polarisering, eller som det också kan kallas – djupa åsiktsskillnader, kan fungera som en kontrollmekanism för politiker att inte få fritt spelrum. I lagom dos.