Nya Moderaterna var ett ideologiskt projekt

Enligt Borg ska politiken vara kärv och realistisk, inte leverera ”blommiga visioner”.

Anders Borg, som under många år var finansminister i alliansregeringen, är aktuell med boken "Finansministern".

Anders Borg, som under många år var finansminister i alliansregeringen, är aktuell med boken "Finansministern".

Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX

Ledarkrönika2019-11-24 06:45
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hans farmor grät när hon förstod att han hade gått med i Moderaterna. Hans föräldrar var fackligt engagerade. Och i 80-talets socialdemokratiskt präglade Norrköping tyckte lärarna att det var ”störande” att någon var moderat. 

Som ”rebell i folkhemmet” blev det därför Anders Borgs givna partival som ung nyliberal. Med åren som finansminister i alliansregeringen i backspegeln är han nu aktuell med ”Finansministern” (Monidal). Det är ingen torr och polerad ”politikerbok”. Borg var heller ingen typisk politiker. Snarare betonar han gång på gång att han aldrig känt sig hemma i partipolitiken eller ens i Moderaterna.

Efter att som ung ha arbetat på Statsrådsberedningen på Regeringskansliet under krisen i början av 90-talet var tanken inte att han skulle gå tillbaka till politiken. Efter sammanlagt 19 studieterminer, på Uppsala och Stockholms universitet, kom ekonomi att stå i fokus och Borg hamnade så småningom på Riksbanken.

Men Moderaternas magplask i valet 2002 öppnade upp för analys och kritik. Borg såg ett parti med en ogenomtänkt ekonomisk politik och en onödigt konfrontativ linje mot facket. Snart märkte han att Fredrik Reinfeldt – då ännu inte partiledare – tänkte i samma banor. Resan mot nya Moderaterna började.

Var trianguleringen och projektet med nya Moderaterna taktik? Borg ”stör sig starkt” på den beskrivningen och betonar att man ville bedriva stora och avgörande förändringar. Samtidigt påpekar han också att det inte går att vinna över väljare – från socialdemokraterna i det här fallet – om man inte också visar att ”den egna politiken är bättre för dessa väljare”. 

Sänkt skatt för låg- och medelinkomsttagare mötte på den tiden ett kompakt motstånd i Moderaterna. Men processen var i rullning och efter att Reinfeldt hade intervjuats i LO-tidningen, under rubriken ”Moderaterna gör helt om”, var snart den stora inrikespolitiska frågan vad som hänt med partiet. En trevlig intervju med en moderat partiledare i LO-tidningen? Och han med hästsvans, ring i örat och skinnjacka? 

Uttryck som ”Nya Moderaterna” och ”Det nya arbetarpartiet” etablerades. Parallellt uppstod allianssamarbetet. ”På bilderna från Högfors 2004 lyser det igenom att en politisk jordbävning är i görningen”, skriver Borg och det är ju lätt att instämma så här med facit i hand. 

Dåvarande statsminister Göran Persson underskattade sitt nya motstånd och hans ministrar upprepade att det var ”samma gamla moderater”. Men många TCO-väljare och även LO-väljare höll med Moderaterna om att bidragssystemen utnyttjades på ett felaktigt sätt. Sakta men säkert förlorade Socialdemokraterna striden om arbetslinjen.

En viktig förklaring till att alliansen gick från att bedömas som ”rökt” till vinnare också i valet 2010 var hanteringen av finanskrisen. Tidningen Financial Times utsåg till exempel Borg till Europas bästa finansminister. Oppositionen med Mona Sahlin i spetsen hade i valrörelsen inte presenterat ett vattentätt budgetförslag. ”Vi räknade helt enkelt sönder våra motståndare. Excel slår retorik”, skriver Borg nöjt. Att den socialdemokratiska dominansen därmed var bruten gjorde enligt honom att det blev lättare att andas.

Framför allt påminner ”Finansministern” om hur ideologiskt projektet med det nya moderaterna var. Plikt och hårt arbete är hedervärt, skriver Borg som under tiden som finansminister jobbade både dag och natt.

Politiken ska vara kärv och realistisk snarare än leverera ”blommiga visioner”, skriver han. 

Många ledande politiker skulle nog rynka på pannan. Men nog behöver politiken också siffernördiga teknokrater.