I boken ”Allt som var mitt”, utgiven på eget förlag, ger Cissi Wallin sin version. Förlaget som först ville ge ut boken drog sig ur med motiveringen att hon kan hamna i fängelse. Men eventuella åtal har inte hindrat Wallin tidigare. Hon dömdes för grovt förtal mot "mediemannen" som hon namngav i samband med Metoo. 

I boken får vi följa tjejen från Uddevalla som aldrig känt att hon riktigt har passat in, och som sedan försöker hitta sig själv i huvudstaden. Mycket festande blir det.

Så blir hon en utekväll, som 21-åring, sedd av den äldre mediemannen och bjuds med på efterfest. Hennes version av det som händer är att hon drogas ner och våldtas. Att det sedan följer år av ”känslokaos, djup psykisk ohälsa, alkohol i alldeles för stora mängder, självskadebeteende och stress”. Hon berättar, tystnar, tvekar, blir säker, anmäler inte, anmäler, utredningen läggs ner. Så kom anklagelserna mot Hollywoodproducenten Harvey Weinstein hösten 2017 och Metoo briserade. Wallin gick ut med namnet på "mediemannen".

Det finns onekligen relevant kritik mot Metoo-fenomenet, inte minst hur en del journalister gick in i aktivistrollen och rusade i flock. Och hur arg Cissi Wallin än är på att rättsväsendet dömer henne, och inte hennes förövare, är det ofrånkomligt svårt att reda ut våldtäktsfall. Ord mot ord, hellre fria än fälla. 

På ett moraliskt plan är det dock inte svårt att sympatisera med Wallin. Som hon själv skriver har tystnaden och anonymiseringen i evigheter skyddat "dessa män". Boken handlar också om så mycket mer än hennes våldstäktsanmälan. Wallins erfarenheter finns i långt fler kretsar än i mediebranschen: Att män med "tölpaktigt beteende" hålls om ryggen. Män som med hjälp av status, makt och nätverk kan - och som tillåts - bete sig lite hur som helst. Särskilt mot yngre tjejer.

Wallin beskriver bland annat hur en kollega – populär programledare - på en jobbfest höll fast henne och kysste henne mot hennes vilja. Efter händelsen var chefens reaktion: ”Åh, så tråkigt, drack han för mycket nu igen?” När hon har markerat mot kommentarer och sunkigt beteende beskriver hon hur det har varit hon som blivit tillsagd att tagga ner, inte svinga så hårt. Hon har av kollegor kallats ”feminazi-Hitler”. Att vara i den svenska mediebranschen beskriver hon ”som att simma i sirap och kvicksand”.

Det finns också ett komiskt hyckleri när manliga medieprofiler, med ett omvittnat uselt beteende, tar sig an rollen som världsförbättrande feminister.

Wallin påminner om hur ”mediemannen” skapade sig en profil som "socialist och feminist" på ledarsidan i en ”stor tidning”. Han skrev om vikten att ”krossa patriarkatet” och om vikten av kvinnokamp. Andra personer i branschen, som mycket väl kände till anklagelserna mot honom, såg Wallin i sociala medier sprida hans texter med hjärtan och knutna nävar. 

Det är också lätt att förstå att Wallin känt sig sviken av uppdragsgivare. När hon väl bestämde sig för att göra en våldtäktsanmälan blev hon tillsagd att det skulle ”ske diskret”. Hon skulle alltså inte ta upp anmälan med några medier. Rådet att inte göra så mycket väsen återkommer från flera personer i mediesvängen. Påståenden som att hon är ”instabil” sprids. Efter förtalsanmälan mot henne i samband med Metoo blir hon av med uppdrag och jobb, hon bokas av från tv-framträdanden. Och det är hon som i intervjuer får frågan om hon med offentliggörandet av namnet tänkte på hans familj.

Man kan för all del kritisera Metoo och Wallin. Men hon har ju helt rätt om att alltför många, alltför länge, skyddat tölpaktiga mediemän.