I veckan fick ett klipp från en Nato-debatt med Heléne Fritzon (S) och Allan Widman (L) från 2019 stor spridning i sociala medier. Fritzon, som bara dagar efter debatten tillträdde som Europaparlamentariker, förklarade varför Sverige enligt henne hade hanterat situationen under andra världskriget så bra: "Vi var oerhört skickliga på att inte ställa oss på någons sida."
Sverige har jobbat för neutralitet, tillade Fritzon belåtet. Därefter tog Allan Widman mikrofonen och sade att han inte tror att varken permittenttrafiken, transittrafiken eller baltutlämningen var "några lysande exempel på neutralitet".
När Dagens Nyheters Erik Helmerson häromdagen kommenterade debatten skrev han att "skamligt" kanske inte är helt fel ord för att beskriva den socialdemokratiska säkerhetspolitiken i stort (27/1). "Under kriget vände vi skickligt vår kappa efter vart krigsvindarna blåste", påpekade Helmerson.
I fjol kom den andra delen av trilogin "Landet utanför" (Nordstedts), av journalisten och historikern Henrik Berggren. Den handlar om perioden 1940-1942, när Per Albin Hansson med ett starkt väljarstöd i ryggen ledde en bred samlingsregering. I boken framkommer det hur den svenska "neutraliteten" provocerade redan då. Kritik mot eftergiftspolitiken kom förstås från antinazister som liberalen Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, och socialisten Ture Nerman med tidskriften Trots allt!. Sveriges linje irriterade även utomlands.
I grannländerna skrattades det åt skämtet att ”det krävts en armé för att ockupera Norge, ett kompani att besätta Danmark och ett telefonsamtal för att erövra Sverige”. Att Sverige hade gått med på tyska krav som transitering med tåg ledde till anklagelser om att vara Tysklands "lydrike". I en amerikansk tidning kunde man läsa att norrmännen hade kämpat och blött "medan svenskarnas enda skador var moraliska”.
Även i Hitlertyskland kunde det klagas på den svenska hållningen. Sverige hade till exempel vägrat ansluta sig till Antikominternpakten - som Tyskland ville få fler länder att skriva under - och sagt nej till att låta SS värva svenska frivilliga. I tysk press kallades därför svenskar för ”svin i smoking”. Sverige påstods vara en nation av ”neutrala asgamar” och ”sabotörer”. Från att ha varit en ”hjältemodig nation som en gång hävdat sig så väl på slagfälten” anklagades svenskarna för att ha förfallit till "punschdrickande och frossande vid smörgåsbordet".
Så här med facit i hand önskar nog många att Sverige tydligare hade stått upp mot Hitlertyskland.
När nazisterna i början av 1940-talet avrättade norska fackföreningsmän väckte det reaktioner även här. ”Men den svenska regeringen var försiktig med att ge moraliskt stöd till den norska motståndskampen av rädsla för att provocera tyskarna”, påminner Berggren.
Under kriget skickade kung Gustav V telegram och brev till Hitler för att understryka att Sveriges neutralitet var att lita på.
Eftergiftspolitiken drabbade även pressen hårt. Svenska tidningar med "misshagligt innehåll", som retade upp tyskarna, riskerade transportförbud och konfiskation. 1942 gick flera tidningar ihop och publicerade uppgifter om Gestapos tortyr "i norska fängelser och koncentrationsläger". På två dagar beslagtogs 17 tidningar. Regeringen fick, tack och lov, stark kritik för det.
Man bör förstå Sveriges svåra situation under krigsåren. Den S-ledda samlingsregeringen hade en svår sits. Men den så kallade neutraliteten är verkligen inget att ohämmat skryta om.