Om knappt två veckor väljs Amanda Lind till språkrör i Miljöpartiet. Den symmetriska skäggväxten runt det andra språkröret Daniel Helldéns mun kommer att formas till ett belåtet grin där framför skärmen (den extra partikongressen är digital). Nu kan de börja jobba för en rättvis grön omställning av Sverige. ”Peter och Maria” är tillbaka!
Ja, det går att hitta likheter mellan de blivande språkrören och duon Peter Eriksson och Maria Wetterstrand (2002-2011). Som de två männen med anknytning till Norrbotten. Eller att alla fyra har en fallenhet för realpolitik, i kampen mot ”fundisarna” (idealisterna) som pågått i Miljöpartiet sedan bildandet 1981. Men det absolut viktigaste är personkemin, att de gillar varandra helt enkelt. ”Blir jag språkrör siktar jag på att leda partiet i många val framåt”, sade Amanda Lind efter att valberedningen föreslagit henne.
Det största skillnaden mot i början av 2000-talet är det omgivande politiska landskapet. Sverigedemokraternas tillväxt har ändrat spelplanen helt. Visserligen hade MP budgetsamarbetat med Göran Perssons socialdemokrater, men det var aldrig en given koalition. Den gröna mittenpositionen var bekväm och man kunde när som helst tala med och göra upp med den borgerliga alliansen.
Blågrönt samarbete blossade upp här och där i landet på 2010-talet, exempelvis i Region Uppsala och i Stockholms stad (med Daniel Helldén som borgarråd fram till 2022). Men numera räcker inte de mandaten och antalet alternativen för Miljöpartiet har krympt betydligt. Vad värre är, MP får i mångas ögon skulden för allt från kulturkrig till misslyckad integration och våldsvågor, indirekt också för att SD blivit en sådan maktfaktor.
Nystart. Före detta trafikborgarrådet Daniel Helldén var i Uppsala i fredags, bland annat för att prata om det kommande spårvägsprojektet. Jag fick en pratstund med honom om förutsättningarna för den nya politiken, som ska ta form vid partikongressen nästa år.
De pedagogiska utmaningarna för partiet är monumentala. De högt satta utsläppsmålen och det drastiskt ökade energibehovet ska klaras utan stora konsekvenser för landsbygden och utan ny kärnkraft. Helldén talar om rättvisa, att jordbrukare och andra småföretagare på landet kräver mer av partiet än vad de fått hittills. Han talar om närboende som måste få något tillbaka när vindsnurrorna sätts upp.
Tiden kan tala för Miljöpartiet, på två sätt. Det blir alltmer knappt om tid för regeringen att utreda förutsättningarna för ny kärnkraft. Halva 2020-talet har snart passerat. När och till vilket pris kommer reaktorerna på plats?
Sedan kan också alternativen ta fart på allvar. Industrin i norr, som bland annat ska tillverka fossilfritt stål, är otålig. Försöken med vätgas som gör att man kan lagra el fortsätter. Om detta lyckas fullt ut blir ett huvudargumenten för kärnkraft, att den levererar el dygnet runt, mindre aktuellt.
Journalisten Maggie Strömberg gav 2016 ut boken Vi blev som de andra: Miljöpartiets väg till makten, efter inträdet i regeringen två år tidigare. Efter sju års försvarande av socialdemokratisk politik fick man nog och lämnade Rosenbad. Nu är man redo att gå till val för att påverka igen. Hur det ska gå till är en öppen fråga.
Även kommande regeringar kommer att vara ganska upptagna med att försvara landet, knäcka gängbrottsligheten samt hantera en och annan pandemi eller ekonomisk kris. Hur passar Miljöpartiet in där? Kanske genom att utveckla en miljöpolitik som håller för hela landet, som ger både tillväxt och rättvisa, och sälja den till högstbjudande? ”Peter och Maria” vet hur sådant går till.