När min familj kom till Sverige och Uppsala på 1980-talet märkte vi barn snart att vi hade ”konstiga” namn. Själv fick jag i skolan heta ”Sackine”. För min syster Kıvılcım - namnet har tre turkiska i:n och ett c som uttalas helt annorlunda - var det svårare. Hon fick heta ”Kiwi” på klasslistor och i övrigt. Senare i livet lade hon till Kiwi som namn.
Var det elakt av lärare och klasskompisar att inte lära sig uttala Kıvılcım? Eller borde min syster och andra med svåruttalade namn lägga till ett "lätt" namn?
Somliga har hävdat att feluttalade namn skulle vara tecken på rasistiska ”mikroaggressioner”. Skribenten Kawa Zolfagary var tidigt ute när han på den numera nerlagda vänstersajten Politism skrev att hans ursäktande av att få sitt namn feluttalat var det tydligaste exemplet på ”internaliserad rasism”, alltså rasism som man vänder mot sig själv (14/11 2013).
Mustafa Panshiri, polisen som började föreläsa för ensamkommande barn och ungdomar, argumenterar i nyutkomna "Sju råd till Mustafa" (Volante) i stället för att invandrare ska skaffa sig ett namn till. Råden riktar sig till nyanlända som vill integreras i Sverige. Hans fjärde råd: Skaffa ett extranamn.
När Zolfagary alltså har kopplat feluttalade namn till rasism, är Panshiris linje att man som invandrare kan skaffa sig ett namn till. Enligt det ena perspektivet ska majoritetssamhället anpassa sig, enligt det andra ska den med invandrarbakgrund göra det.
Zolfagary och likasinnade bortser ifrån att de allra flesta - nästintill alla - som uttalar fel inte gör det med en ond avsikt. Att det för många svenskar är svårt att säga ”Kıvılcım” är en språkfråga, knappast en fråga om rasism. Det är inte så att folk i fjärran länder garanterat kan uttala exempelvis Magnus eller Börje.
Men ska ”majoritetssamhället” inte behöva förflytta sig en millimeter? Panshiri har förvisso även ”Råd till Svenssons”. Han förespråkar integration och är en pragmatiker. Mycket av det han skriver är lätt att nicka åt, som att det är dumt att gå på en jobbintervju i mjukisbyxor. Som uppvuxen i den kurdiska kulturen slår det mig hur lik den är den afghanska. Panshiri har många poänger - men fel om namnen.
I kapitlet ”Skaffa ett extranamn” nämner han att han på arbetsplatser har fått heta ”Musse”. Som telefonförsäljare presenterade han sig som ”Jacob”. Svenskklingande namn ger fördelar på arbetsmarknaden, konstaterar Panshiri. Ett extra namn blir därmed en taktik för att få komma till arbetsintervjuer och accepteras.
Frågan är varför det alls ska behövas. Ett namn som exempelvis Muhammed är vid det här laget ett i Sverige vanligt förekommande namn, som de flesta kan uttala utan problem. Ska Muhammed behöva addera Mats eller Matteo, för att arbetsgivare har fördomar om Muhammed? Panshiri tar upp att kinesiska affärsmän som gör business i väst kan lägga till engelska namn, eller att folk som konverterar till islam lägger till muslimska namn för att bli en del av den nya gemenskapen. Så är det. Men det är skillnad på att Greta Gustafsson bytte efternamn till Garbo, eller att min syster fick lägga till Kiwi, och på att behöva kalla sig själv Jacob för att det finns folk som tänker att Mustafa är mindre pålitlig som telefonförsäljare.
Majoritetssamhället har trots allt också ett ansvar. Och förutom i undantagsfall går det bra med de annorlunda namnen.
En period under min uppväxt hade vi tre Annor i min skolklass, som vår lärare tappert försökte hålla reda på. En ”Sackine” i klassen var nog i sammanhanget ingen större svårighet.