Nedskärningarna är nödvändiga

Varje år räknas anslagen till Sveriges myndigheter upp för att täcka ökade kostnader för personal och lokaler. Från det tillskottet görs dock ett avdrag på någon procent som blivit föremål för kritik, inte minst från fackförbund inom offentlig sektor. Kritiken mot det så kallade produktivitetsavdraget har ofta fokuserat på en ganska perifer aspekt, nämligen att en del myndigheter saknar de möjligheter att effektivisera som finns inom näringslivet. Detta är i vissa avseenden sant, även om en granskning från Riksrevisionen (22/2) visat att påståendet om att det skulle leda till ökad ohälsa bland de anställda är ogrundat. 

Principen fyller nämligen en betydligt viktigare funktion; den möjliggör för politiker att omprioritera. Med riksdagsvalet runt hörnet hörs partier, från höger till vänster, lova satsningar på den ena myndigheten efter den andra. Summorna är ofta enorma, och inte sällan oproportionerliga. Trots det är det ingen valvinnare att presentera förslag på besparingar och effektiviseringar, inte minst för att dessa nästan alltid stöter på patrull hos något väletablerat särintresse. 

En konstant svällande offentlig förvaltning innebär flera långsiktiga problem, och kräver inte sällan omfattande och återkommande reformer för att få bukt med. Inget av detta är önskvärt. Just därför är en successiv eftersläpning av anslagen nödvändiga då det möjliggör för politiker att över tid rikta om resurserna dit de gör mest nytta. Alternativet är forna tiders mer radikala omkastningar i takt med att problemen blivit alltför påtagliga, eller den politiska majoriteten skiftat. 

Systemet löser samtidigt inte problemen med hur politikerna prioriterar, och det är sannolikt orsaken till mycket av kritiken. Mats Ericson, ordförande för SULF, har till exempel rätt när han i en artikel på fackets hemsida (27/9 2018) påstår att den högre utbildningen i Sverige är underfinansierad och att det skulle krävas mer pengar för att det inte ska hämma kvaliteten på utbildningen ytterligare. Vad han verkar missa är att det är en konsekvens av medvetna beslut, som bland annat prioriterat kvantitet över kvalitet under en lång tid. Att metoden delvis varit att förlita sig på en successiv urholkning via produktivitetsavdraget är mindre relevant.

Produktivitetsavdraget är ett system som, tillsammans med ett antal andra bestämmelser, underlättar för politiker oavsett färg att göra nödvändiga nedskärningar. I ett sammanhang där politikens perspektiv ofta är för korta vore det ett ödesdigert misstag att ge sig på ännu ett av de system som säkrar någon form av långsiktighet.