USA:s president Donald Trump har i flera års tid bidragit till polariseringen i USA. Kulmen nåddes förra veckan när hans anhängare stormade Kapitolium. Trump har sedermera stängts av permanent från Twitter och tillfälligt från både Facebook och Youtube.
Det är på tiden att vi för en diskussion om vilket ansvar sociala medieplattformarna har för vad som uttrycks där. Och diskussionen är i full gång. Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson varnade i helgen för techföretagens makt över det offentliga samtalet. Hon menar att det ligger i de sociala medieplattformarnas natur att lyfta hatiskt och radikaliserande material, och att dessa problem har pågått så länge att beslutet att till slut stänga av Trump vittnade om en “monumental feghet” (Aftonbladet 9/1).
Men det finns också goda skäl att motsätta sig det faktum att Trump stängdes av. Det menar till exempel yttrandefrihetsexperten Nils Funcke. “Twitter är visserligen ett privat företag… men i och med att bolaget i praktiken har monopol på sin verksamhet så har de också ett samhällsansvar”, sa Funcke till SVT (10/1). Andra menar att Trump borde ha stängts av för länge sedan, också de med goda skäl.
Det är förstås lätt att tro att dessa olika typer av kritik står i motsättning till varandra, eftersom slutsatserna i sakfrågan twitterkontot @realdonaldtrump gör det. Men grundproblemet är detsamma.
Nämligen att sociala medieplattformarna verkar på en marknad där det råder en nästintill total avsaknad av konkurrens.
En välfungerande marknadsekonomi bygger på att det som ligger i företagens intresse också i hög utsträckning ligger i det allmännas intresse. Det stämmer inte för företag som Twitter och Facebook.
Deras intresse är istället att bevara sin monopolställning, motverka konkurrens och framför allt: deras främsta drivkraft är att försöka hålla kvar användarna på sidan. Så länge Twitter och Facebook bara behöver bry sig om att hålla kvar användarna i sina klor kommer hatiskt, radikaliserande och känslostarkt material att premieras. Att materialet ska vara trovärdigt, sanningsenligt eller bättre än andra aktörers dito är irrelevant så länge andra aktörer inte existerar. Även om det är möjligt att göra marginella förbättringar av dessa problem, kommer de att kvarstå så länge företagen inte konkurrensutsätts.
Den enklaste vägen framåt är att försöka bryta upp de sociala medieföretagen, vilket redan är på gång med de domstolsstämningar som just nu påbörjats i USA. Att ha olika nätverkstjänster behöver egentligen inte vara konstigare än att vi har olika telefonabonnemang.
Att konkurrensutsätta monopolföretag är förstås inte någon quick fix på problemen förenade med dagens sociala medieplattformar, men det är ingen annan åtgärd heller.