Från utbildningsdepartementent och skolminister Lotta Edholm (L) kommer förslag på att förändra friskolesystemet, men den viktigaste frågan berörs ej.
När det för över 30 år sedan blev möjligt att starta friskolor som via skolpeng kunde ta emot offentlig finansiering var det en frihetsreform. Det var också starten på en omvälvande tid för svensk skola.
Tanken var enkel: genom att garantera friskolorna kommunala pengar samtidigt som de förbjöds att ta ut elevavgifter, skulle det bli möjligt för alla att välja skola. Inte bara dem med en stor plånbok. Man såg framför sig ett brett utbud av pedagogiska inriktningar, specialiseringar och en konkurrens som skulle vässa även den kommunala skolan.
Och det var eleverna som skulle bli vinnare.
Några decennier senare har friskolorna blivit en etablerad del av det svenska skolväsendet. Långt över 200 000 elever går antingen i en fristående grundskola eller gymnasieskola. Men med tiden har det också blivit uppenbart att friskolesystemet inte blev vad dess tillskyndare hoppades på.
Förra veckans besked från Kajan Friskola att man vid årsskiftet lägger ner undervisningen för 54 barn med behov av särskilt stöd visar plågsamt tydligt att saker inte står rätt till. Fram tills nyligen har ju skolan varit ett exempel på det fria skolvalets styrka: genom att ta emot barn från flera olika kommuner har man kunnat specialisera sig och skapa en miljö där eleverna trivs och får det stöd de behöver.
Men plötsliga konkurser, glädjebetyg, obehöriga lärare och undermåliga undervisningsmöjligheter är det fria skolvalets baksida.
Det går inte längre att blunda för att friskolesystemet måste ses över. Att göra stora förändringar borde vara som mest angeläget för friskolornas tillskyndare. För om ingenting ordentligt görs äventyras hela reformen. Om avarterna är för många och legitimiteten fortsätter att urholkas, finns ingen framtid för skolorna.
Tyvärr vågar regeringen inte riktigt ta i frågan. Visserligen föreslogs i Tidöavtalet en rad åtgärder som signalerade hårdare tag. Bland annat utreds frågan om begränsad vinstutdelning, återkrav av skolpeng och tydligare prövning av huvudman.
Däremot vågar man inte ta i ersättningsfrågan. En stor fördel för friskolorna är att de får samma grundbelopp per elev som de kommunala skolorna, trots att de inte har samma skyldigheter. Här finns en viktig förklaring till varför det går att kombinera vinst och bra undervisning – men också varför skojare söker sig till branschen. Friskolorna överkompenseras i viss mån i förhållande till sina faktiska åtaganden.
Det är uppenbart att ersättningssystemet måste ses över – och att detta borde vara prioriterat av friskolornas försvarare.
Fallet Kajan visar också att det inte borde gå att driva en friskola som vilket bolag som helst. Det kanske är företagsekonomiskt rationellt att lägga ner verksamheten mitt i läsåret. Men på ett mänskligt och moraliskt plan är det förkastligt. Det äventyrar också i praktiken den rätt till undervisning som alla svenska barn garanteras. Uppsala kommun kommer förstås att göra sitt yttersta för att hitta bra skolplaceringar, men att redan till vårterminen ge alla elever rätt stöd och en skolmiljö som fungerar kommer att bli svårt.
Med vänner som Aprendere AB, Kajans ägare, behöver friskolans försvarare inga fiender. På kort sikt måste huvudfokus vara att få bolaget att tänka om, att riva upp beslutet och skjuta på nedläggningen till efter läsårets slut. Det ger elever och föräldrar en stunds andrum samtidigt som kommunen får en rimlig chans att lösa skolfrågan.
På längre och mer övergripande sikt är det uppenbart att friskolesystemet måste förändras. I grunden. Åtminstone om vi vill slå vakt om det positiva som reformen faktiskt har erbjudit.