Hållbarhet, enkelhet och respektavstånd. Dessa tre grundläggande principer var på 1990-talet utgångspunkten för det mycket framgångsrika svenska pensionssystemet. Det måste finnas pengar till framtida pensionärer. Alla som jobbar måste känna att de också jobbar ihop till sin pension, och de måste på ett enkelt sätt kunna överblicka sin framtida ekonomi. Raka rör, pengar in och pengar ut.
”När man frågar svenskar som just gått i pension säger de att de har det ganska bra. Men att de samtidigt vet att många runt omkring dem har usla villkor, en pension de inte kan leva på.” Uttalandet görs av Daniel Barr, generaldirektör för Pensionsmyndigheten. Han kämpar förgäves med att försöka nå ut med sitt budskap att pensionerna i Sverige är ganska bra, ganska rättvisa och att det knappt finns några som kan kallas fattigpensionärer.
Barr var på ett seminarium i tisdags som arrangerats av Finanspolitiska rådet. Rådet har i en ny rapport kartlagt pensionärernas inkomstutveckling under nästan 30 år (1991-2019). Där finns allt svart på vitt. Hur stor procent av slutlönen får egentligen pensionärerna ut? Hur ser inkomstutvecklingen ut över tid, och jämfört med andra grupper i samhället?
I salen fanns experter från förr och nu. Exministern Bo Könberg (FP) var ordförande i pensionsgruppen på 1990-talet och med om att ta fram pensionsreformen. Förarbetet hade gjorts av bland andra före detta Riksbankschefen Lars Heikensten.
Tillsammans med en rad framträdande nationalekonomer diskuterades bristerna i ett system som efter snart 30 år behöver uppdateras. Att medellivslängden har ökat är det största ”problemet”, just för hållbarheten. Det ökande antal som aldrig kommer in på arbetsmarknaden är ett annat bekymmer, liksom inkomstnivåerna för medelålders som invandrat. LO:s chefsekonom Laura Hartman lyfte fram dilemmat att allt fler inte orkar jobba ett helt yrkesliv.
En sak var alla deltagare överens om, att pensionärernas inkomster utvecklas väl, till och med bättre än övriga svenskars. Visserligen har allmänpensionen sjunkit, ned mot 50 procent av slutinkomsten. Men tjänstepensionen, som 90 procent av alla som arbetar har, har i stället ökat till 20 procent. Köpkraften har ökat mer än för andra grupper. Och de med lägst inkomst får till och med mer i pension än vad de haft i lön.
Fattigdomen, då? I absoluta tal är bara en procent av pensionärerna fattiga, lägst andel i hela EU. De som vill peka på klyftor brukar dock hålla sig till begreppet ”relativ fattigdom”, hur stor andel som inte når upp till 60 procent av medianinkomsten. 13 procent av pensionärerna gör inte det, en genomsnittlig EU-siffra. Hur ser det ut för övriga svenskar, 20-64 år? Jo, där räknas 13,3 procent som relativt fattiga.
Hur skulle experterna inte kunna vara överens? Siffrorna står där som sagt, svart på vitt.
De åtta riksdagspartierna är också överens, men om precis motsatsen. S-MP-regeringen höjde pensionerna i höstas, övriga partier i pensionsgruppen vågade inte gå emot. Nu vill S, MP och V införa ett garantitillägg, medan oppositionen (M, KD, L och SD) svarar med en egen variant av pensionshöjning.
Regeringsförslaget bryter mest mot principen ”enkelhet” då systemet börjar bli totalt oöverskådligt. Men alla bryter glatt mot hållbarheten. Framtida pensionärer får lida för att röstfiske bland äldre 2022.
Vad säger pensionsnestorn Bo Könberg om allt det här? Han vill bland annat slå ihop allmän- och tjänstepensionen och betala ut bostadstillägg automatiskt till dem med lägst inkomster. Mellan raderna säger Könberg att han vill göra det svårare för populister att hävda att pensionera är usla och att det kryllar av fattigpensionärer. Lite märkligt är det, att sådant måste sägas.