Vid telekomjätten Ericssons bolagsstämma 29 mars inträffade ett scenario som fick Sveriges mest garvade ekonomireportrar att tveka. Först beviljades varken styrelsen eller vd ansvarsfrihet för 2021, en i sig ovanlig åtgärd för ett storbolag. Men det som gjorde stämman unik var att hela styrelsen sedan återvaldes och att även vd Börje Ekholm fick fortsatt förtroende.
Avslöjandet om mutor i Irak, som kan kommit terrorsekten IS till del, ligger som en filt över Ericsson som tappat 20-30 procent av sitt börsvärde i år. Ledningen gav inga svar på stämman, om vad man känt till eller om varför inte internutredningen om Irak kommunicerats till aktieägarna. Förtroende eller ej? Medierapporteringen har inneburit visst fokus på vice ordföranden i styrelsen, Jacob Wallenberg. ”Skandalen svärtar ner näringslivets kungafamilj”, kunde man läsa i Aftonbladet (29/3).
Storviltsjakten fortsatte i den andra kvällstidningen Expressen med en granskning av affärskontakter mellan svenska företag och rysk vapenindustri. ”Ryska tillverkare av kärnvapen köper svensk utrustning”, var rubriken på första delen av serien (29/3). Sandvik, SKF och Atlas Copco var några bolag som möjligen kan ha ett vapenbyk att tvätta.
Men den som känner till något om svensk exportindustri vet att den på ett stort antal punkter är världsledande så till den grad att det närmast är en monopolsituation. Det går helt enkelt inte att bygga maskiner eller motorer som håller utan svenska komponenter. Verktygsskär från Sandvik Coromant i Gimo och kullager från SKF är några exempel på sådana produkter.
SKF meddelar att man ”identifierat en distributör som har köpt standardprodukter från SKF och sedan sålt dem till ett företag i vapenindustrin. Denna försäljning gjordes utan SKF:s kännedom”. Pressmeddelandet (1/4) syftar förstås till att bekräfta hur ”omöjligt det är att hålla reda på vad som händer med allt som lämnar fabriken”. Men det skyndsamma agerandet säger också något om hur viktigt det är att inte förknippas med Ryssland för tillfället, och att affärsetik fått en högre position i det svenska näringslivet.
Jacob Wallenbergs far Peter hade inte samma problem med insyn och etiska överväganden. När verkstadsbolaget Atlas Copco, en av familjens kronjuveler, hade stämma på Grand Hotell i mitten av 1980-talet hettade det ändå till. Vi var två ynglingar med varsin aktie som tagit oss dit för att äta smörgåssnittar och få en inblick i den yttersta makten.
Även SSU hade köpt en aktie i bolaget och det stod klart att kvinnan som fanns på plats skulle ställa obekväma frågor om Sydafrika, om samarbetet med den förhatliga apartheidregimen, den tidens stora mål för bojkotter. Alla visste att Atlas Copcos maskiner jobbade för fullt i Sydafrikas gruvor. Spänningen steg när åskådarna fick se bilder från det gångna året. En karta visades med ett streck rakt över den stora kontinenten. Texten där under: ”S Afrika”. ”Sydafrika” nämndes inte.
Så var det dags. SSU-kvinnan ställde en ganska lång fråga med inlindad kraftig kritik: ”Hur kan ni försvara…”. Svaret från podiet var nog det sista hon väntat sig: ”Atlas Copco har inget engagemang i Sydafrika”. Hon satte sig långsamt ned igen. Ingen annan hade någon följdfråga. Den fräcka lögnen hade gått hem.
Det är en annan tid i dag. Missförhållanden kommer oftare fram och ansvar kan utkrävas. Inte minst är vi många fler som äger aktier och fondernas inflytande över näringslivet blir allt tyngre. Det är bra. Men som Ericssonstämman visade är den höga etiska svansföringen i mångt och mycket ett spel för galleriet. I grund och botten är det fortfarande pengarna som styr.