Budgeten innehåller en rad skattesänkningar, nästan som under alliansåren.
Plötsligt var det 2006 igen. Så skrev vi här på ledarplats (20/9) när regeringen i torsdags presenterade sin höstbudget. Det var nytt jobbskatteavdrag, borttagen avtrappning av jobbskatteavdrag och höjd brytpunkt för statsskatt. Klassisk 2000-talsborgerlig skattepolitik. Det saknades bara det årets hits från Scissor Sisters, Veronica Maggio och Håkan Hellström för att göra illusionen komplett.
För det är just vad det är. En illusion. Men också en illustration över en maktkamp mellan regeringen och Sverigedemokraterna och sannolikt en gryende insikt hos Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Johan Pehrson (L) att de borgerliga väljarna röstade på något annat än det de hittills fått.
De två tidigare budgetarna, från 2022 och 2023, har varit betydligt stramare. Och detta, enligt regeringen, på grund av den dåvarande inflationen. Man sköt på alla skattesänkningar, med ett tydligt undantag, som man på olika sätt utlovat i valrörelsen 2022. Inte ens sådana reformer som faktiskt både skulle minska skattetrycket och verkar avkylande på inflationen genomfördes. Energiskatten är ett sådant exempel.
Ulf Kristersson gick så långt att han förkastade allt sådant som ”glamour” som fick vänta till bättre tider, trots att det fanns goda argument för finanspolitiska stimulanser när ekonomin var som svagast.
Men det handlade aldrig bara om inflationen, även om det var Moderaternas ursäkt för att skjuta sina utlovade skattesänkningar på framtiden.
En lika viktig orsak till att det inte blev klassiskt borgerlig finanspolitik under första halvan av mandatperioden stavas Sverigedemokraterna. Budgetutrymme som skulle kunna ha använts till att sänka inkomstskatter åts i stället upp av sänkt skatt på bensin och diesel. En hjärtefråga för Jimmie Åkesson och SD.
Regeringen har därtill de första åren haft ett stort fokus på reformer och satsningar inom rättsväsende och försvar. Vilket är förståeligt givet hur det inrikes- och utrikespolitiska läget har sett och ser ut. Att det är angeläget, betyder dock inte att borgerliga väljare är beredda att byta bort sina skatteförhoppningar mot kriminalpolitiska åtgärder.
Det har hela tiden varit ett stort problem för regeringen Kristersson att väljarna trodde sig rösta på någonting som man inte fick. Något som, i ärlighetens namn, aldrig låg i korten. Många borgerliga väljare förväntade sig en ny alliansregering, både vad det gällde ton och reformer. Men den politiska tyngdpunkten är helt annorlunda i den nuvarande regeringen, både på grund av samarbetet med Sverigedemokraterna, men också på grund av de tre regeringspartiernas egna politiska förflyttningar.
Årets höstbudget är ett sätt att bemöta detta. Visst kan regeringen hävda att detta var planen hela tiden, när väl inflationen minskade. Det utökade reformutrymmet hade dock lika gärna kunnat satsas på annat än skattesänkningar.
Budgeten är på sätt och vis ett slags Alliansen-budget.
Nej, fokuset på skattesänkningar är en förberedelse för valet 2026. Det handlar om att återvinna de borgerliga väljarnas förtroende, att visa att även Tidöregeringen kan bedriva ekonomisk politik som vore den ett nytt allianssamarbete.
Och det handlar om en maktkamp i regeringskorridorerna. Om en strid mellan Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna vill knappast ha alla dessa skattesänkningar och den kritik från vänster som de ger upphov till.
Därför är detta också en dubbel seger för regeringspartierna. Dels för att de nu får driva igenom den politik som många av deras väljare hoppats på. Dels, vilket inte ska underskattas, för att det äntligen är Kristersson som får vrida om armen på Åkesson och inte tvärt om.