Sannolikt lägger många klassiska vänsterväljare fortfarande motvilligt en röst på V eller S. Men sannolikheten är också stor att de röstar på SD. För den arbetare som vill lägga en röst till vänster har dock dagens vänsterpartier lämnat ett avgrundsdjupt hål efter sig. 

Men nu har Uppsala kanske fått ett alternativ i uppstickarpartiet Socialisterna - Välfärdspartiet (SV). Partiet har startats i Uppsala av Therese Rhann som varit politisk vilde i fullmäktige efter att hon lämnat V. 

Nya vänsterpartier har redan dykt upp i ett antal svenska städer. I Örebro har Örebropartiet startats upp av den före detta Ung Vänsterordföranden Markus Allard i toppen. Malmö har fått Malmölistan av före detta Kommunistiska partiet-medlemmen Nils Littorin och i Trelleborg har den tidigare kommunisten Dennis Andersson grundat Trelleborg för rättvisa.

Gemensamt är att det är klassisk vänsterpolitik som utlovas. Arbetarnas intressen ska stå i centrum, det är ökade satsningar på välfärden, kritik mot maktetablissemanget och begränsad invandring.

Att samma sak nu sker över hela Sverige kan knappast vara förvånande för de som följt med i den politiska utvecklingen. Klassisk vänsterpolitik och arbetares villkor finns knappt representerad i rikspolitiken i dag. Många ur dagens vänster föraktar arbetarmännen. De är representanter för “patriarkatet”, tillhör den vita majoritetsbefolkningen och röstar ofta på SD. Dåtidens klassanalys har bytts ut till klassförakt.

På SV:s presskonferens den 7 september konstaterades att ”Vi kommer varken låta mittenkompromisser eller politisk korrekthet stå i vägen för vår sak”. 

Den tidigare vänstern, som uppstickarpartierna tycks tillhöra, relativiserande inte religiöst förtryck och såg sig inte som offer under osynliga strukturer. För även om sakfrågor och de ideologiska utgångspunkterna tidigare naturligtvis skilde sig åt mellan höger och vänster fanns intellektuell höjd i samtalet. Höger- och vänsterpolitiker hade delvis samma verklighetsbild även om lösningarna på problemen var olika. Den vänster som finns representerad i riksdagspartierna i dag har sedan 68 genomfört en närmast fullständig transformering till identitetspolitiken. Vad som tycks binda nutida vänsterväljare samman är avskyn mot SD och viljan att behålla makten. Forna arbetarväljare har bytts ut mot en trendkänslig urban klass. 

Sannolikt finns en stor grupp vänsterväljare som har känt sig nödgade att rösta SD i brist på annat. Men ett SD som alltmer skapat sig en borgerlig konservativ identitet får vänta sig konkurrens av de nya vänsterpartierna med mer traditionell klassretorik.