Det är svårt att sia om valutgången i Uppsala kommun. Sannolikheten stor att varken de rödgröna eller de borgerliga partierna kommer att få egen majoritet i fullmäktige. Och oavsett hur styret till slut formeras, vore det dock till fördel för kommunen om det är både starkt och har förmågan att sluta överenskommelser också med oppositionen.
Nästa mandatperiod behöver nämligen en rad viktiga frågor att hanteras. Det kommer att krävas både mod och ansvarstagande för att inte falla för frestelsen att motsätta sig kontroversiella – men nödvändiga – beslut. Trafiken, byggandet och den kommunala ekonomin är alla områden som kommer att behöva hanteras.
Med tio statliga miljarder anslagna för att bygga fyrspår mellan Uppsala och Stockholm och därtill två miljarder från Trafikverket för att bygga spårväg i södra Uppsala kan planerandet av sydöstra staden fortsätta. Men mycket hårt arbete återstår och många praktiska problem – både sådana som man redan nu kan förutse och sådan som dyker upp allt eftersom – kommer att behöva lösas. Att bygga 33 000 nya bostäder i Uppsala, varav 21 500 i sydöstra Uppsala, är ett gigantiskt åtagande.
Den uppenbara risken är att nödvändig infrastruktur och samhällsservice kommer på efterkälken när bostadsbyggandet drar igång. Uppsalas kommande politiska styre måste se till så att förskolor, skolor, äldreboenden, idrottsanläggningar och parkområden finns där när de boende anländer till sina nybyggda kvarter.
Till det kommer investeringen i spårväg mellan Resecentrum och Gottsunda och Ultuna. Även om staten garanterar halva finansieringen handlar det om investeringar i miljardklassen. Till det kommer utbyggnaden av vägnätet i de nya områdena. Från moderat håll har man lyft fram ett så kallat Bus Rapid Transfer-system som alternativ till spårväg. Det skulle visserligen ge en lägre totalkostnad, men till priset av en förlorad statlig medfinansiering.
Åtminstone delar av spårvägen kommer att kunna finansieras av försäljning av kommunal mark i den blivande sydöstra staden, men att både genomföra stora investeringar över många år och samtidigt hantera den kommunala ekonomin – ja, rent av förbättra den – är ändå ingen smal sak.
För trots en låg arbetslöshet, en välutbildad befolkning och en medianinkomst en bra bit över Sverigesnittet är Uppsalas kommunalskatt förhållandevis hög. Så har det varit över lång tid och det verkar heller inte göra någon skillnad vilka som styr i kommunen. Höger, vänster eller mitt, skatten är densamma. Hög.
För att få lite perspektiv på Uppsalas kommunalskatt - 32,85 procent, men drygt 34 procent för den som också betalar kyrkoavgift - kan man jämföra med andra kommuner. Stockholm, Göteborg och Malmö har alla lägre skatt än Uppsala. Detsamma gäller för de befolkningsmässigt något mindre kommunerna Linköping och Norrköping och även för universitetsstaden Lund. Det är fullt rimligt att ifrågasätta varför inte Uppsala, till skillnad från dessa kommuner, klarar av att bedriva sin verksamhet med ett lägre skattetryck. Visst är det sant att det statliga utjämningssystemet inte kompenserar kommunen för de kostnader stadens studenter medför. Men det är ju inte annorlunda för Lund eller Linköping.
Så för att sammanfatta det: inte bara ska Uppsalas kommande styre hantera en massiv utbyggnad av staden, med allt vad det innebär. Man ska också göra det samtidigt som man håller kostnaderna nere för att undvika nya skattehöjningar. Det kommer att kräva stort nypa tålamod, politisk mod – och blocköverskridande överenskommelser.