På samma sätt som ett tränarbyte i fotboll ska rädda ett lag som sladdar i tabellen, brukar ett partiledarbyte ibland ses som räddningen för partier i opinionsmässig nöd. Något ligger det i resonemanget. Men om det ska fungera - både för fotbollsklubben och för partiet - måste förändringen följas av ny strategi och profilering.
När Miljöpartiet väljer nytt kvinnligt språkrör i januari nästa år är det 1,5 år kvar till nästa riksdagsval. 1,5 år kvar att inte bara förbättra, eller ens hyfsa, partiets väljarstöd, utan att faktiskt rädda det kvar i riksdagen.
För Miljöpartiet är det en möjlighet både att fundera över hur man bäst får genomslag för sin politik och hur man ska klara riksdagsspärren 2022, där det senare hänger tätt samman med förra. Det är inte givet att positioneringen på riksplanet som vänsterparti är det som bäst gagnar partiets inflytande och väljarstöd. Miljöfrågan omfamnas från vänster till höger. Varför skulle idégemenskapen för ett parti som bejakar småskalighet, individualism och mångfald vara större med storindustrivurmande socialdemokrater och statskramande vänsterpartister än med till exempel liberaler och centerpartister?
Striden om utbyggnaden av Preems raffinaderi illustrerar nästan övertydligt de stora skillnader som faktiskt finns mellan de bägge regeringspartierna S och MP. Här stod storindustri mot småskalighet, miljötänkande mot jobbfokus. Miljöpartiet “vann” striden om Preems raffinaderi, men sitter kvar i regeringen med ett parti som prioriterar helt annorlunda. I ett borgerligt samarbete hade Miljöpartiet inte varit lika svagt i förhållande till de andra partierna och möjligheterna att få igenom sin politik hade varit större.
Om man bara följer rikspolitiken kan en blågrön koalition kännas avlägsen, men det finns många exempel på när Miljöpartiet gjorde gemensam sak med de dåvarande alliansregeringarna. Och på lokalt och regionalt plan finns många exempel på sådana styren. Både Region Uppsala och Stockholms stad styrs till exempel av koalitioner bestående av Miljöpartiet och de fyra borgerliga partierna.
Koalitioner av det här slaget tvingar de borgerliga partierna att lyfta fram miljöpolitiken, samtidigt som det förskjuter den relativa tyngdpunkten i styret från M och KD till höger mot mitten. Det skapar förutsättningar för lika delar grön som liberal politik.
Så vägen framåt för Miljöpartiet är kanske ett språkrörspar som förstår att bryta sig loss från vänsterburen, som förstår att det viktigaste är att visa att man gör skillnad, får genomslag och förmår komma överens med de liberala krafter som man delar idégemenskap med.