Tisdagens stora snackis var Björn Olsen, professorn i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet som blivit känd som en av den svenska coronastrategins främsta kritiker, och hans sommarprat i P1. Som väntat pratade han en del om den, i hans ögon, misslyckade hanteringen av sjukdomen men han vädrade också sin besvikelse över svensk medias agerande i debatten.
Medierna anklagades för sekterism och han menade att de, med några få undantag, inte vågat ifrågasätta strategin och att de tillsammans med Folkhälsomyndighetens tvärsäkerhet utgjort en ”dödlig cocktail”. Utan att recensera Sveriges strategi i sak är påståendet om de lydiga medierna som vandrat i Anders Tegnells ledband intressant. Har åsiktskorridoren verkligen varit så trång?
Ledarsidorna på landets tre största morgontidningar har alla varit tydligt kritiska mot svensk strategi. ”Stäng ned Sverige för att skydda Sverige” skrev Peter Wolodarski (DN 13/3), ”Hur många måste dö för flockimmuniteten?” frågade sig Ivar Arpi (SvD 12/5) och ”Svenskt högmod bakom misslyckad coronastrategi” skrev Adam Cwejman (GP 10/6).
Stort medialt utrymme ägnades också åt den mycket kritiska debattartikel av de 22 forskarna, ett begrepp snart lika etablerat som de aderton, som publicerades på landets största debattsida (DN 14/4). Den 11/5 publicerade Expressen en granskning med rubriken ”Svenska misstagen: Därför dör vi – trots forskarnas varningar”. I Aftonbladet har rapporterats att ”Sverige har nu högst dödlighet i världen i Covid-19” (21/5). Vidare har det funnits utrymme för politisk debatt kring såväl munskydd och testning som reserestriktioner i både public service och övriga medier. Helt nedtystade verkar kritikerna inte ha varit och helt okritiskt verkar inte svensk medias rapportering ha varit.
Även om det kanske inte var Olsens avsikt – han har säkert upplevt det på precis det sätt han beskriver – har detta blivit ett vanligare grepp i debatten: att utmåla sig själv som motarbetad av etablissemanget från alla håll och kanter. David spelar mot Goliat, som lök på laxen lutar planen i Goliats fördel och dessutom kastar domaren sand i ögonen på en. Vi mot världen.
Samma tendens, utan några jämförelser i övrigt, kan man se hos många invandringskritiska röster som hävdar att Sverige inte klarar hur mycket invandring som helst ”men det törs man ju inte säga i det här landet”. Trots att det inte är 2014 längre och trots att de tre största riksdagspartierna nu tävlar i vem som kan visa upp tuffast tag mot flyktingar, arbetskraftsinvandrare och andra eu-migranter.
Här gäller det att se upp. De flesta gillar att vara en underdog. Men innan man målar upp bilden av sig själv som stridande i hård motvind kan det ibland vara klokt att stanna upp och ställa sig frågan: hur mycket blåser det egentligen?