Spårvägens, och Sydöstra stadens, vara eller icke vara känns som en evig debatt, inte minst med tanke på den stundande folkomröstningen. Frågan är dock om det inte är så att en stor del av motståndet egentligen har att göra med en slags “not in my backyard”- attityd.
Motståndet mot Sydöstra staden tar framför allt två former. Ett förekommande argument är att spårvägen inte skulle vara kostnadseffektiv. Just denna åsikt kan verka rimlig. Vid första anblick kan planerna ses som en potentiell ekonomisk risk, ett extremt kostnadsineffektivt alternativ som skulle lägga beslag på mycket av Uppsalabornas skattepengar. Dock verkar det inte vara fallet.
Vid ett kommunfullmäktige under våren 2023 presenterade Liberalerna ett räkneexempel där det visade sig att den relativa kostnaden för spårvägen är lägre än att bygga ut bussnätverket till de planerade stadsdelarna. Det finns dock fortfarande en möjlighet att farhågorna kring kostnaden stämmer, vilket måste tas i beaktande.
En annan del av motståndet, och det minst rimliga, tycks komma från de mer glesbebyggda områdena i södra Uppsala. Somliga som bor där upplever att ingen lyssnat på dem, och de menar att de inte köpt hus i ett mer lantligt område för att få det urbaniserat. Det går så klart att tycka att just de som bor i detta område borde tillfrågats på en mer lokal nivå, men oaktat det så är Uppsala en växande stad där bostäder behövs. På ett teoretiskt plan är det lätt att tala om fler bostäder, men rent praktiskt måste dessa bostäder också byggas någonstans.
Den som äger en fastighet har inte rätt att även styra över marken i närområdet. Därför är det orimligt att mena att man har rätt till marken i södra Uppsala med motiveringen att man äger hus där.
Uppsala är som sagt en växande stad som behöver fler bostäder. Kostnaden som vissa av de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna tillsammans med Utvecklingspartiet demokraterna (UP) har påstått kommer att bli astronomiska kanske inte blir det. Spårvägen och utbyggnaden av staden ser snarare ut att kunna bli ekonomiskt gynnsam för kommunen.
Motståndet som är enklast att sympatisera med, men som också är minst rimligt, är nog hos kritikerna som är bosatta i stadens södra delar. Det är enkelt för kritikerna att motsätta sig bostadsbyggande, då de redan äger en bostad. Annat är det för unga, och samhällets utsatta, som får ta konsekvensen av kritikernas "not-in my backyard"-attityd.