Den partipolitiska diagnosen är lätt att ställa: Liberalerna är ett parti som inte mår bra. Permanent parkerat under fyraprocentsspärren, återkommande kritiserat för sin roll i regeringen och nu också – återigen – bråk inför öppen ridå.
Grälsjukan verkar visserligen ligga i partiets DNA, alltid är det någon som är osams med någon eller vägrar att acceptera delar av partiets politik. Det är förstås också någonting i grunden positivt: viljan att tänka själv, att inte bara böja sig och acceptera ledningens åsikt när partipiskan viner. Men hos Liberalerna, precis som när man hette Folkpartiet, tas detta nästan alltid ett steg längre. Extra mycket så när det redan går lite svajigt för partiet.
Det spelar ingen roll hur många gånger diagnosen ställs, sjukdomsinsikten saknas.
Ta till exempel tidigare Uppsalapolitikern Mohamad Hassans angrepp på partiets utbildningspolitiska talesperson, riksdagsledamoten Fredrik Malm, som UNT nyligen uppmärksammade (25/3).
Malms etniska profilering av demonstranter på sociala medier-plattformen X (tidigare Twitter) – kurder, syranier och iranier protesterar fint, araber inte – var onekligen ett lågvattenmärke. Malm blev också rejält kritiserad av sina politiska motståndare. Men också då av Mohamad Hassan.
När UNT intervjuade Hassan sparade han inte på krutet: ”Jag blir förbannad på sättet som han framför det här, Fredrik har gått för långt med sina generaliseringar. Jag tycker att samhällsdebatten blir farlig när man säger att ett visst språk eller en viss grupp människor är aggressiva.”
Rätt i sak av Hassan, men också en ofrivillig inblick i ett parti som inte mår bra. Europaparlamentsvalet är bara 2,5 månader bort och som det ser ut nu är risken stor att Liberalerna mister sitt mandat. Det var med nöd och näppe man knep det för fem år sedan, men läget är minst lika dåligt nu som då.
I partier med sjukdomsinsikt ser man i ett sådant läge till att sluta leden och samarbeta mot det gemensamma målet. Som före detta kommunalråd håller man sig borta från tangentbordet och som ledande partiföreträdare undviker man provokativ slaskargumentation på gränsen till rasism (det bör man för övrigt alltid göra). Tyvärr är varken Hassans eller Malms agerande något undantag.
För Liberalerna är ett parti som verkar sakna sjukdomsinsikt.
Den kommande valrörelsen borde vara ett utmärkt tillfälle att marknadsföra sig som parti utan att hållas tillbaka av regerandets inneboende restriktioner – och att visa om man fortfarande är ett liberalt parti. I stället väljer man att bråka sig längre ut i den politiska irrelevansens ödemarker. Sjukt var ordet.