Förundrat skrattar vi där runt middagsbordet när vi berättar. Hur fröken drog historier om sin döda man istället för att undervisa i svensk grammatik, hur hon bytte om framme vid katedern inför hela klassen och drog av sig mameluckerna när det var minusgrader ute. Vid proven gällde det att skriva så pennan glödde, gärna flera häften, de blå med vita bubblor på. Då fick man femma.
Om man inte var litet mullig, hade fel kläder, fel föräldrar eller verkade vara ”bakom flötet”. Då fick man istället veta att man levde, fick höra glåpord i klassrummet och fick inte vara med och leka på rasten. Det stod nämligen snart klar för alla i klassen vilka som var hackkycklingarna. Inte våra, frökens. Sen tog klassen över.
Länge sedan, femtio år har gått. Ibland genom åren har vi – några från klassen som fortfarande är vänner – kommit tillbaka till våra år på mellanstadiet. Vi kunde ganska litet när vi kom till högstadiet, och det är nog därför som Jasper Lakes dokumentär om antroposof-skolan i Järna, De utvalda barnen, slår an en minnessträng. Det, och att flera av lärarna på skolan i Järna aktivt deltog i mobbning av barnen. Fick dem att se sig själva som mindre värda, inte av rätt virke, inte tillräckligt vackra, atletiska, konstnärliga eller musikaliska. Det verkar ha pågått fysiskt våld ibland, det stannade inte vid verbalt.
I nästa klass vår fröken hade, som skulle bli hennes sista, blev hon polisanmäld för att ha slängt en tung fastskruvbar pennvässare i huvudet på en elev. Precis som i Järna visste andra lärare om vad som pågick, men inget hände. Ingen grep in på allvar. Dokumentären om antroposoferna visar hur skolan och i skolan klassen är en sluten värld, där det också sker en normaliseringsprocess även av sådant som är grymt, skadligt och – brottsligt.
Föräldrarna? Då, på 1960-talet, hade de föga insyn, skolan var lärarnas revir och föräldrarnas minnen av sin egen skolgång, komna som de var ur folkskolor, realskolor och från andra länder med krig och elände, var säkerligen inte särskilt rosiga. Lärdomen blev att man fick tåla en del.
Med den aktiva föräldraroll som vuxit fram sedan dess borde det vara annorlunda nu. Lärarna har också formats i nya tider. Men mobbningen fortsätter. 45 barn om året tar livet av sig på grund av mobbning och cirka 60000 blir mobbade varje dag i Sverige. Barnens roll i det hela, att grupptrycket vaknar i för-puberteten, att barn är skoningslösa i flock, diskuteras. Men vilken roll spelar egentligen lärarna i allt detta, antingen som i exemplen ovan som aktiva ledargestalter eller – säkerligen vanligare – som passiva och icke-seende?
En av våra utstötta klasskamrater tog livet av sig, en annan fick självkänslan förstörd. Vi andra kom undan med blotta förskräckelsen.