Det är inte så konstigt att Kanadas premiärminister Justin Trudeau väljer att avgå. Tio år är en lång tid som ledare för ett G7-land. Vid det laget kommer man att lastas för allt som medborgarna drabbats av, vare man är skyldig eller inte. För Trudeaus del har de personliga skandalerna och politiska tillkortakommandena radats upp på senare år. Men även inflationen, konjunkturen och säkerhetsläget är väl på något vis hans fel?
Frågan är om det finns någon nästa generation världsledare med liberal profil, när Joe Biden och Trudeau är borta och när Emmanuel Macron kliver ned om två år i Frankrike? De som kommit fram i senare års demokratiska val har i hög grad präglats av annat än handel och internationellt samarbete. America first, säger Trump. Argentinas Milei följer bitvis i samma spår, liksom populister över hela Europa.
Stopp för invandring, högre tullar och hårda nedskärningar av välfärden är några gemensamma drag. Berättelsen går ut på att den liberala politiken gjort att landet på något vis gått sönder. Man behöver inte alltid ha rätt i sak. Det räcker med att peka på försämringar och att dessa drabbar de egna invånarna.
Den som med emfas hävdat att Kanada är trasigt heter Pierre Poilievre, ledare för det konservativa partiet CPC och med mycket stor sannolikhet ny premiärminister efter valet i höst. Han lägger ut texten om hunger och utbredd fattigdom i det stora landet. Överdrifter, förstås, som borde bemötas med att peka på välmående städer i ett av världens rikaste länder. Men just detta har blivit allt svårare.
I Vancouver på västkusten - handelsporten mot Asien där för övrigt Justin Trudeau jobbat som lärare - svischar teslorna fram på gatorna som vanligt. Men det historiska Gastown har förvandlats till närmast ett jätteläger för trasiga människor och överallt i staden skaver verkligheten numera svårt mot den tidigare bilden av glänsande modernitet.
På andra sidan gränsen har det progressiva Seattle rönt samma öde bland opioider och bensinångor. För att inte tala om Kalifornien och San Francisco, en gång skapelsens krona för alla som gillar mångfald och social ingenjörskonst, men i dag beskrivet som en av de farligaste platserna i USA, en ”failed state” där myndigheterna kapitulerat. På den amerikanska östkusten har städer som New York, Boston och Philadelphia också chanserat. Det saknas helt enkelt liberala ”skyltfönster”, i Nordamerika liksom i västvärlden i stort.
Poängen är att om liberal, reformistisk eller konservativ politik av traditionellt snitt inte löser de grundläggande problemen – mat, bostad och trygghet – så kommer andra att ta över. På köpet får man då ideologier som egentligen bara stöds av ett fåtal. Auktoritära ledare är bra på att rensa upp och snabbt laga sådant som är sönder. Inflationen är nästan borta i Argentina efter ett år med Javier Milei. Trump kommer att stimulera företagen med drakoniska skattesänkningar och få effekter för börsen och jobben. Men vad händer sedan?
Auktoritära ledare är också bra på att montera ned allt motstånd, som politisk opposition och demokratiska institutioner. När Vladimir Putin 2021 sade sig vilja ha en ny världsordning kunde han inte ens i sina vildaste fantasier föreställa att nästa amerikanska president ”inte skulle utesluta militärt eller ekonomisk tvång” för att få kontroll över Grönland och Panamakanalen.
Vi kan gapa och förfäras över detta uttalande, hålla för ögonen och hoppas att det värsta inte händer. Men bollen ligger hos västvärldens alla kommande Trudeaus och Macrons. Om ingenting har gått sönder behöver man de facto inte leja djävulen för att laga det.