Det Àr inte sÄ konstigt att Kanadas premiÀrminister Justin Trudeau vÀljer att avgÄ. Tio Är Àr en lÄng tid som ledare för ett G7-land. Vid det laget kommer man att lastas för allt som medborgarna drabbats av, vare man Àr skyldig eller inte. För Trudeaus del har de personliga skandalerna och politiska tillkortakommandena radats upp pÄ senare Är. Men Àven inflationen, konjunkturen och sÀkerhetslÀget Àr vÀl pÄ nÄgot vis hans fel?
FrÄgan Àr om det finns nÄgon nÀsta generation vÀrldsledare med liberal profil, nÀr Joe Biden och Trudeau Àr borta och nÀr Emmanuel Macron kliver ned om tvÄ Är i Frankrike? De som kommit fram i senare Ärs demokratiska val har i hög grad prÀglats av annat Àn handel och internationellt samarbete. America first, sÀger Trump. Argentinas Milei följer bitvis i samma spÄr, liksom populister över hela Europa.
Stopp för invandring, högre tullar och hÄrda nedskÀrningar av vÀlfÀrden Àr nÄgra gemensamma drag. BerÀttelsen gÄr ut pÄ att den liberala politiken gjort att landet pÄ nÄgot vis gÄtt sönder. Man behöver inte alltid ha rÀtt i sak. Det rÀcker med att peka pÄ försÀmringar och att dessa drabbar de egna invÄnarna.
Den som med emfas hĂ€vdat att Kanada Ă€r trasigt heter Pierre Poilievre, ledare för det konservativa partiet CPC och med mycket stor sannolikhet ny premiĂ€rminister efter valet i höst. Han lĂ€gger ut texten om hunger och utbredd fattigdom i det stora landet. Ăverdrifter, förstĂ„s, som borde bemötas med att peka pĂ„ vĂ€lmĂ„ende stĂ€der i ett av vĂ€rldens rikaste lĂ€nder. Men just detta har blivit allt svĂ„rare.
I Vancouver pÄ vÀstkusten - handelsporten mot Asien dÀr för övrigt Justin Trudeau jobbat som lÀrare - svischar teslorna fram pÄ gatorna som vanligt. Men det historiska Gastown har förvandlats till nÀrmast ett jÀttelÀger för trasiga mÀnniskor och överallt i staden skaver verkligheten numera svÄrt mot den tidigare bilden av glÀnsande modernitet.
PĂ„ andra sidan grĂ€nsen har det progressiva Seattle rönt samma öde bland opioider och bensinĂ„ngor. För att inte tala om Kalifornien och San Francisco, en gĂ„ng skapelsens krona för alla som gillar mĂ„ngfald och social ingenjörskonst, men i dag beskrivet som en av de farligaste platserna i USA, en âfailed stateâ dĂ€r myndigheterna kapitulerat. PĂ„ den amerikanska östkusten har stĂ€der som New York, Boston och Philadelphia ocksĂ„ chanserat. Det saknas helt enkelt liberala âskyltfönsterâ, i Nordamerika liksom i vĂ€stvĂ€rlden i stort.
PoĂ€ngen Ă€r att om liberal, reformistisk eller konservativ politik av traditionellt snitt inte löser de grundlĂ€ggande problemen â mat, bostad och trygghet â sĂ„ kommer andra att ta över. PĂ„ köpet fĂ„r man dĂ„ ideologier som egentligen bara stöds av ett fĂ„tal. AuktoritĂ€ra ledare Ă€r bra pĂ„ att rensa upp och snabbt laga sĂ„dant som Ă€r sönder. Inflationen Ă€r nĂ€stan borta i Argentina efter ett Ă„r med Javier Milei. Trump kommer att stimulera företagen med drakoniska skattesĂ€nkningar och fĂ„ effekter för börsen och jobben. Men vad hĂ€nder sedan?
AuktoritĂ€ra ledare Ă€r ocksĂ„ bra pĂ„ att montera ned allt motstĂ„nd, som politisk opposition och demokratiska institutioner. NĂ€r Vladimir Putin 2021 sade sig vilja ha en ny vĂ€rldsordning kunde han inte ens i sina vildaste fantasier förestĂ€lla att nĂ€sta amerikanska president âinte skulle utesluta militĂ€rt eller ekonomisk tvĂ„ngâ för att fĂ„ kontroll över Grönland och Panamakanalen.
Vi kan gapa och förfÀras över detta uttalande, hÄlla för ögonen och hoppas att det vÀrsta inte hÀnder. Men bollen ligger hos vÀstvÀrldens alla kommande Trudeaus och Macrons. Om ingenting har gÄtt sönder behöver man de facto inte leja djÀvulen för att laga det.