Vår nya landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg (S) testade kokain på 1980-talet. Bostadsminister Johan Danielsson (S) blev av med körkortet när han i 18-årsåldern körde rattfull.

Och Khashayar Farmanbar (S), vår nye energiminister, erkänner att han fått 2 000 kronor svart när han dj:ade på en klubb för närmare 30 år sedan.

Naturligtvis är varken svarta pengar, rattfylla eller kokain bra. Men viktigare än att rada upp skelett i garderoben är det att granska lämpligheten hos våra ministrar i dag. Har de lyckats med sina tidigare uppdrag och hur kan deras politik komma att påverka Sverige de nästkommande nio månaderna?

Ett frågetecken är den nyligen tillsatta miljö- och klimatministern Annika Strandhäll, som tidigare arbetat som socialminister och framför allt profilerat sig inom jämställdhet, nu senast som ordförande för S-kvinnor. Den avgående Per Bolund (MP), som har bedrivit doktorandstudier i biologi, hade trots allt gedigen kunskap inom miljöområdet. Det har inte Strandhäll. När hon utfrågades i Aktuellt (30/12) kunde hon exempelvis inte svara på hur många kärnkraftsreaktorer som har lagts ner respektive hur många som finns kvar i Sverige.

Även Anders Ygeman sitter kvar i regeringen, nu som integrations- och migrationsminister, tre år efter skandalen på Transportstyrelsen. Under tiden i den tidigare rollen som energiminister har kärnkraftsreaktorer släckts ner och överföringsledningar har försenats. Nu slår elpriserna rekord i Sverige.

Även Morgan Johansson sitter säkert på justitieministerposten och får nu ett helhetsansvar för svensk rättspolitik. Detta trots att Johansson upprepat att han vill vända brottsutvecklingen och “knäcka gängen”. Det har inte hänt. Utöver hans senfärdighet på brottsområdet är Johansson en stark förespråkare av förbud: är det inte förbud av den fornnordiska symbolen tyrruna så är det förbud mot rasistiska organisationer eller förändringar i grundlagen för att begränsa “icke-etablerade” mediers tillgång till information.

Att i det sammanhanget lägga energi på ministrars förehavanden för över tre decennier sedan är orimligt. Kanske säger det mer om det rådande debattklimatet. Det tycks ofta tas lättare på stora misslyckanden i ämbetet än enstaka försummelser för trettio år sedan. Men ministrars snedsteg för flera decennier sedan påverkar inte deras lämplighet som ministrar i dag. Snarare tvärtom. Att inte ha vuxit upp i en bubbla av partipolitiska broilers borde snarast ses som positivt.

Viktigast är trots allt att granska hur våra ministrar hittills har genomfört sina uppdrag. Således bör vi inte heller förvänta oss några stordåd framöver.