Regeringen skröt i våras om de 800 miljarder kronor som avsatts till infrastruktur 2022-2033. Att knappa två procent av det beloppet skulle användas till två nya järnvägsspår mellan Uppsala och Stockholm har tagits för givet av lokala och regionala politiker. Det handlar ändå om tillväxtmotorn i landet. Staten har dessutom skrivit på ett avtal om Uppsalapaketet.
Tonläget har varit högt i exempelvis Uppsala kommun som inom kort fattar beslut om planer för bostäder och spårväg i de sydöstra stadsdelarna. Kritikerna mot den täta bebyggelsen har bemötts med det uppfordrande att man ”ska hålla sin del av avtalet”. Men efter Trafikverkets besked i tisdags står det klart att staten inte är lika noga med sin del.
Av de 800 miljarderna ska drygt hälften användas till helt nya projekt. Trafikverket är mycket noga med att välja vilka man ska satsa på. Varje gång man sätter spaden i marken kommer kostnaderna att börja dra i väg. Så var det med Botniabanan till Umeå och så kommer det att bli med den nya Norrbotniabanan till Luleå som kommer att sluka pengar under många år.
Dessutom ska Sverige få ett nytt stamnät av höghastighetsbanor, till en kostnad av 295 miljarder kronor. En miniminivå, förstås. Trafikverket konstaterar att detta ”utgör en betydande del av det totala anslaget” och kan få ”stora konsekvenser för möjligheten att planera och driva andra projekt framåt”. Som Uppsalapaketet med fyra spår, alltså.
Osäkerheten är fortfarande stor om höghastighetstågen. Där råder minst sagt delade meningar politiskt och tre riksdagsval kommer att äga rum under planperioden. En ansvarsfull planerare måste ta höjd för alla eventualiteter utan att för den skull avliva viktiga projekt. Därav ”tummetotten” till Uppsala, 2,3 miljarder kronor fram till 2026 för ”planering och förberedelse av fyrspåret”.
Det går inte att komma ifrån att det över många nationella planer vilar en föreställning om att Stockholm och Mälardalen klarar sig ändå. Här finns ju redan jobb och pendlingsmöjligheter, låt vara att det fungerar lite knackigt. Det är ändå som gjort för att fortsätta lappa och laga, att skjuta de stora investeringarna framåt i tiden.
Det är feltänkt. Uppsala och Stockholm klarar sig inte alls utan bra kommunikationer, vilket redan märks i kunskapsintensiva företag som inte kan rekrytera och därför överväger att flytta. En satsning i Mälardalen ”betalar sig själv”, allt som krävs är en beslutsför riksdag som sätter ner foten. Valet står mellan ett knippe nya stationer i Småland och en fungerande arbetsmarknad i Stockholmsområdet.