Miljarder skäl att älska våra entreprenörer

De bidrar med jobb och att göra Sverige känt. Så varför är entreprenörerna så svåra att älska?

Daniel Eks skapelse Spotify har gett jobb åt tusentals.

Daniel Eks skapelse Spotify har gett jobb åt tusentals.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Ledarkrönika2019-11-24 19:22
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Sverige älskar sina idrottsstjärnor. De är viktiga för självbilden och det är inte för inte som statsministern genast ringer upp Charlotte Kalla eller någon annan som tagit ett OS-guld. Musikstjärnor står också högt i kurs, genom det svenska musikundret. Men om någon tar upp unga framgångsrika entreprenörer, det så kallade techundret, då rynkar man på näsan. Kanske för att uttrycket har något av ovädrat pojkrum över sig.

Journalisterna Jon Mauno Pettersson och Erik Wisterberg gav nyligen ut boken Sveriges nya miljardärer, om svenska framgångssagor som Spotify, Klarna och Izettle. Expressen skriver, apropå boken, om grundarna att ”de är vår tids rockstjärnor, rika, smarta och avgudade av studenterna på handelshögskolan”. En mycket smal krets av fans, således.

Men för det första måste de svenska techstjärnorna omvärderas. Dessa unga miljardärer har inte tagit ut sin vinst för att bara ligga på en yacht och guppa i Medelhavet. De fortsätter att skapa och utveckla sina idéer så långt det bara är möjligt. Dessutom skapar de jobb. Inte som Ericsson och Volvo, kanske, men runt 2 000 anställda (Spotify) eller 2 500 (Klarna) är inte illa på så kort tid.

För det andra behöver synen på entreprenörskap breddas. Någon som gjort mycket för att bidra till det är näringslivsnestorn och Hebybon Anders Wall. Genom sin professur i entreprenörskap vid Uppsala universitet, genom sin stiftelse och uppmuntran till unga studenter och entreprenörer och inte minst genom den årliga Anders Wall-föreläsningen i en fullsatt universitetsaula. I tisdags var det dags igen, för 16:e gången.

Publiken fick som vanligt lyssna på fyra olika historier, om med- och motgångar fram till det välkända företaget. Motgångarna är särskilt viktiga och har dessutom ett oemotståndligt underhållsvärde. Sportbilstillverkaren Christian von Koenigsegg berättade livfullt om den norska dockfilmen Flåkrypa Grand Prix, när han i femårsåldern bestämde sig för att bygga en egen sportbil.

Entreprenörsresan gick från plastpåsar och frysta kycklingar i Baltikum, via konkurshot (50-60 gånger!) och en nedbrunnen fabrik till en full orderbok för världens snabbaste sportbil. ”Ingen trodde på mig”, säger von Koenigsegg minst tio gånger och delar med sig av sin livsdevis: ”Om jag inte har lagt av är det inte över. Och eftersom jag inte tänker sluta måste jag till slut lyckas”. Oemotståndligt! En obändig vilja är definitivt en viktig del av entreprenörskapet.

Allt måste stämma om idén ska bli till ett bärkraftigt företag. Viljan är viktig, men också förmågan att samarbeta och ta hjälp. Den världskända nanoteknologiprofessorn Maria Strömme (Disruptive Materials), schemaläggningsgurun Erik Fjellborg (Quinyx) och moderaketen Elin Kling (Totéme) kompletterade sportbilstillverkaren med sina berättelser.

Uttrycket ”jag började med två tomma händer” är nog lika gammalt som företagandet självt. Den lyckade företagarens privilegium är att överdriva sin enkla bakgrund vilken också blir en bärande del av historien. Som i den nämnda boken, där uppväxter i Eriksberg (Klarna) och Rågsved (Spotify) bildar en fond till succéerna. Kan de så kan jag, är förstås budskapet.

Man kan vända på det och påpeka att den som är född i det rika Sverige, med trygghet, omsorg och (kanske framför allt) fri högre utbildning, verkligen är född med guldsked i mun i ett globalt perspektiv. Men varför vara en sådan tråkmåns? Varför inte luta sig tillbaka och låta sig hänföras där i aulan? Kan de så kan väl jag, tänker studenterna på läktaren. Anders Wall nickar och ler på sin hedersplats där framme.