Sverige är något av ett paradis för miljardärer. Bara några små skatteparadis har fler dollarmiljardärer per capita än Sverige. Antalet miljardärer (i kronor) har på två år stigit från 336 till 542 personer, i genomsnitt 14 nya varje månad, och tillsammans äger de 3 500 miljarder kronor. Ekonomijournalisten Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige (Natur & Kultur) har satt extra fart på en debatt som puttrat på under flera decennier.
Är det bra eller dåligt att så många svenskar blir superrika? Det är i vilket fall inte bara bra eller bara dåligt, vilket vissa hävdar med emfas på bägge sidor. Men såväl miljardärernas hängivna försvarare som deras starka kritiker har luckor i sin argumentation.
Grunden till de många och stora svenska förmögenheterna är en uppfinningsrikedom och en entreprenörsanda de senaste 150 åren med få motsvarigheter i världen, det är odiskutabelt. Den kraftiga ökningen sedan 1990-talet beror däremot, som Cervenka skriver, på räntepolitiken och börsen i kombination med en mycket förmånlig beskattning av till exempel bostäder.
Virgingrundaren Richard Branson har sagt att det enklaste sättet att bli miljonär är att först vara miljardär och sedan köpa ett flygbolag. I Sverige har det under 25 år funnits ett ännu enklare sätt att bli miljonär, nämligen att bo i en ägd bostad.
Vartefter ett land nogsamt bygger sin bostadsbubbla blir det allt svårare att låta luften pysa ut en aning. Även om det vore önskvärt att exempelvis återinföra den statliga fastighetsskatten eller att trappa ned ränteavdragen, skulle de åtgärderna i dag kunna få stora konsekvenser.
Varje miljardär som faller på grund av höjda kapitalskatter skulle dra med sig många tusen svenska bostadsmiljonärer. Det må kanske vara hänt, men samtidigt drabbas alla som har högt belånade bostäder. Hushållens skulder har ökat med åtta procent om året de senaste 20 åren till en av världens högsta nivåer, och där 82 procent är bolån.
Med vänsterståndpunkten att minska klyftorna genom att beskatta rikedom hårdare följer också ett stort ansvar. En krasch som kan få 1990-talskrisen att verka som en västanfläkt riskeras, och det är inte miljardärerna som blir de stora förlorarna.
Vid förra sekelskiftet drog sig telefontillverkaren Lars Magnus Ericsson tillbaka på en gård i Botkyrka för att driva ett ”mönsterjordbruk”. Samtidigt började dynamitkungen Alfred Nobels vetenskapliga priser delas ut. Några decennier senare sammanfattade Marcus Wallenberg Sr sin familjs strategi med ”att verka utan att synas”, för en långsiktig utveckling av det svenska näringslivet.
Även de rikaste behöver någon sorts legitimitet i ett samhälle. Att göra nytta, att förbättra, skapa arbete och välstånd är exempel på sådant som väcker respekt. Många entreprenörer har fortfarande skapandet som den främsta drivkraften. Eventuell rikedom blir sekundär då kapitalet ska arbeta.
Många, men inte alla. Av de hundratals nya miljardärer som skapats i olika sektorer finns också en fäbless för att blåsa ur vindsvåningar på Östermalm, spränga garage i Djursholm för att få plats med bilarna eller lägga bud på fotbollslag. Man får göra vad man vill med sina pengar men får också räkna med kritik om man tänker sig att både verka och synas.
Kollisionen mellan det gamla och det nya blev tydlig i SVT:s Agenda 24/1 då finansmannen Carl Bennet fick frågan om han ”behövde så mycket pengar”. Förmögenheten hade stigit från 28 till 82 miljarder kronor under pandemin. Bennet förstod inte frågan då medicintekniken som utvecklats i hans företag räddat liv.
En miljard kronor är obegripligt mycket pengar. Så bör det förbli, som för Carl Bennet, om ödesdigra politiska beslut ska kunna undvikas.