Det är provocerande att åka kollektivtrafik och lägga märke till att majoriteten av medpassagerarna saknar munskydd. Detta trots att rekommendationerna i flera månader har varit att bära munskydd på bussar och tåg. Tror jag. Jag dubbelkollar.
“Res bara med kollektivtrafik om du måste”, står det på Region Uppsalas hemsida. Uppmaningen är tydlig, eftersom imperativformen av verbet “resa” används.
Vad gäller munskydd står: “Du bör använda engångsmunskydd… när du reser med kollektiva färdmedel… alla tider på dygnet”. Också här är det tydligt att man bör bära munskydd, men varför ordvalet “bör” hellre än “Använd munskydd!”, som ju är en starkare uppmaning? Är denna rekommendation svagare än den om att undvika resa? I så fall varför?
Det är anmärkningsvärt, oroväckande och svårt att förstå att myndigheter ett drygt år in i pandemin fortfarande inte verkar ta hänsyn till hur kommunikationen om pandemin uppfattas. I Dagens Nyheter (30/3) rapporteras att “Folkhälsomyndigheten… skickade en hemställan till socialdepartementet för att be regeringen att avvakta med en rad förändringar i den så kallade begränsningsförordningen”. Det betyder alltså att restriktionerna förlängs, eller ska förlängas. Vilka restriktioner?
Jo, “det tidigare beskedet om vissa lättnader den 11 april har fått kultur-, nöjes- och idrottsverksamheter att hoppas på att kunna köra i gång igen, även om det skulle bli i liten, smittsäker skala” och “en annan del i förslaget som FHM nu vill att regeringen skjuter på är att Gröna Lund och Liseberg ska omfattas av samma regler som andra nöjesparker. I dag är de i juridisk mening så kallade stadigvarande tivolinöjen och får maximalt släppa in åtta personer. Men från den 11 april skulle de enligt förslaget kunna öppna om varje besökare får 20…” oj, jag somnade.
Och då består ändå en rätt stor del av min arbetsdag av att hålla mig ajour med restriktionerna.
Vad betyder allt? Sätter man sig in i detaljerna går det förstås att förstå det. Men tydlig kommunikation innebär inte bara att de meningar som skrivs på myndigheters hemsidor är korrekta.
De allra flesta ägnar inte sina arbetsdagar till att dubbelkolla vilka rekommendationer som gäller. Vare sig man vill det eller ej, så är det människors känsla för vilka restriktioner som gäller som avgör när de tar sina vardagsbeslut. Och det är denna känsla av otydlighet som gör att folk känner utmattning inför restriktionerna.
Utöver att det blir svårt att följa restriktionerna när kommunikationen är otydlig, så vittnar det om en oförståelse för vad folk går igenom under pandemin. Pandemirekommendationerna och restriktionerna innebär att många människor behöver ge upp en stor del av sina liv. Det minsta man kan begära är att det ska vara tydligt vad man förväntas offra.