Att svensk integrationspolitik har misslyckats upprepas som ett mantra i debatten. Men vad gick egentligen snett och vad hade kunnat göras annorlunda?
En som söker svar på det är Uppsala universitets Sten Widmalm, professor i statskunskap, som i en längre artikel ger en tillbakablick över felsteg de senaste 15-20 åren (Respons, 6/2019). I början av 2000-talet tillsattes en maktutredning om integration under ledning av Anders Westholm, docent i statsvetenskap – vid samma institution som Widmalm – och med bred kompetens för uppdraget. Men Westholm skulle snart möta hård kritik.
Två personer i utredningens expertgrupp, sociologen Masoud Kamali och ekonomihistorikern Paulina de los Reyes, hoppade plötsligt av. De hävdade bland annat att personer med invandrarbakgrund inte var tillräckligt representerade och att utredningen utgick från "svenskhet" som utgångspunkt, anklagelser som visade sig vara grundlösa. Kommittédirektiven till utredningen gjorde det svårt att inte använda exempelvis begreppet "invandrare", ändå kritiserades Westholm som person för det. Widmalm menar att Kamali och de los Reyes "på goda grunder" antog att det var en mer effektiv strategi att rikta in sig på Westholm som person och väcka anklagelser om diskriminering.
Sedan utbröt ett stort debattkrig. Det hävdades att Mona Sahlin, då integrationsminister, tillät en integrationspolitisk utredning "utan invandrare", trots att påståendet var uppenbart felaktigt. Sahlin gav snart utredningsuppdraget till Masoud Kamali.
Förutom att dela ut ogrundade rasistanklagelser till höger och vänster hade Kamali vid den här tiden gjort avtryck i debatten om hederskultur. Kamali påstod att det inte existerar någon "speciell hederskultur", att det var en myt som byggde på "djupa fördomar". Detta trots att Fadime hade mördats vintern 2002, och fler offer för hedersmord innan det.
Två liberaler som tidigt kritiserade Kamali var författaren Dilsa Demirbag-Sten och DN:s Hanne Kjöller. Sahlin borde ha lyssnat på dem.
Härom året stängdes Kamali av som forskare vid Mittuniversitetet, där han anklagas för att ha hotat rektorn. Men identitetspolitiken som ideologi är förstås inte begränsad till en enskild person.
Som Widmalm nämner hamnade flera av personerna från Kamalis nätverk på 00-talet i Institutet för bostadsforskning och Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) i Uppsala.
Varför är det som hände för 15-20 år sedan relevant i dag? Svaret är att det fick betydelse för hur integrationspolitiken utvecklade sig. Westholm och hans kolleger brännmärktes, och de som ifrågasatte anklagelserna mot dem riskerade också att pekas ut som rasister. Det skickade en tydlig signal till politiker, tjänstemän och andra som hade med integrationsfrågan att göra.
Rationella argument och empiri offrades till förmån för polarisering och identitetspolitik. Tonläget i integrationsdebatten skrämde iväg forskare och öppnade fältet för populism. Det "vi och dem" som skulle motverkas, stärktes i stället. Varken forskningen, integrationen eller antirasismen har gynnats eller gynnas av det.
"Integrationspolitiken har misslyckats" är lätt att säga. Fler borde, som Sten Widmalm, precisera vad som gick fel. Hur ska man annars lära och göra rätt? Det var ett stort misstag att rulla ut röda mattan för Masoud Kamali och hans likasinnade.
Frågor om integration och rasism borde ha tagits på ett större allvar än så. Mona Sahlin skulle kunna börja med att be Anders Westholm om ursäkt.