Till hösten kommer undervisningen vid Uppsala Universitet att börja ske vid campus igen (om inget oförutsett inträffar innan dess, peppar peppar). Slut med zoom-seminarier, slut med att undra vart hela dagen tog vägen eftersom man vare sig haft kul eller fått något gjort vid skrivbordet och slut på att tvingas se smartphonens stegräknare stanna på tresiffrigt vid dagens slut.
Att andra halvan av vårterminen skulle omvandlas till distansundervisning när covid-19 slog till var en no-brainer för de allra flesta, och trots kort varsel lyckades de flesta institutioner och lärare bra med att fortsätta bedriva undervisning i digital form. Alla fick helt enkelt försöka göra det bästa av en svår situation. Men man behöver inte vara gammal folkpartist, eller plugghäst, för att glädjas åt att undervisningen kan återgå till en mer traditionell form igen.
Enligt en enkät som Uppsala Universitet skickat ut till eleverna fungerade föreläsningarna och seminarierna helt okej även på distans. Lidande blev dock seminariediskussionerna som upplevdes som mindre spontana, mindre livliga och mindre engagerande. Det är inte svårt att förstå varför – många har svårare att fokusera i hemmiljö, man blir trött av att stirra in i en skärm flera timmar i rad och det är svårare att bryta in i en diskussion när studenterna sitter i tjugo olika rum istället för ett och uppkopplingen laggar.
Dessutom upplevde hela två tredjedelar av studenterna ökad ensamhet. Många beskrev också att studiemotivationen minskade samtidigt som den negativa stressen ökade. Det är lätt att se hur dessa saker hänger ihop. Det blir både roligare och enklare att ta sig an jobbiga uppgifter om man duschar, promenerar till biblioteket och där träffar studiekamrater att fika och diskutera plugget med än om man halvligger hemma i sin fåtölj i bara underkläderna och i bästa fall streamar en inspelad föreläsning.
Samtidigt var det rekordmånga som sökte, och blev antagna, till vanliga distansutbildningar i höst. För vissa kanske det passar bättre, men jag hoppas att de funderat över det noga och är medvetna om vad de går miste om.
Att plugga på universitet handlar inte bara om att läsa i sin kursbok och skriva tentor. Det är också att äta sopplunch på Västgöta nation, diskutera med kurskamraterna i föreläsningspausen, fundera över vilka figurerna över entrén till universitetshuset egentligen föreställer och flirta med någon i kaffekön. Vi studenter lär oss inte bara av våra föreläsare utan också av varandra. Både för tentan och för livet. Därför håller vi tummarna för att höstterminen blir så vanlig den bara kan vara.