Ett helt år utan större kulturevenemang har gått. Ingenting är som vanligt numera. Förutom kanske synen på kultur.
Kulturpolitiken präglas alltjämt av ojämlikhet och brist på självbestämmande. 2017 uppgick de offentliga medlen till musiksektorn till 28,5 miljoner kronor (Svensk Live 2018), men inte jämlikt mellan branscher. Över 50 procent gick till antingen jazz eller klassisk musik. Generellt sett inom kulturen subventioneras traditionell kultur: muséer, klassisk musik och opera i högre grad än annan kultur.
Trots detta går endast en procent av svenskar på opera eller klassisk konsert regelbundet (Myndigheten för kulturanalys 2019). Men svenskarna är inte ointresserade av kultur: 74 procent av svenskar ser regelbundet på film, och strax över hälften läser en bok i månaden.
Bryter man ner det på olika samhällsgrupper finns också skillnader. Under ett år går 34 procent av de som kommer från ett högre tjänstemannahem på opera eller klassisk konsert. Bland de som kommer från arbetarhem är siffran 10 procent.
Även skillnaderna mellan stad och landsbygd är tydliga. Kulturdeltagande som kräver speciella inrättningar: teater, opera och bio är vanligare i tätorter än på landsbygden. Däremot finns inga systematiska skillnader vad gäller att läsa eller att själv syssla med kulturyttringar.
Svenskar är kulturintresserade. Men det finns en diskrepans mellan den kultur invånarna visar intresse för och den kultur som subventioneras. Pandemiåret är inget undantag. 2020 delades 1,2 miljarder kronor ut i krisstöd för bland annat inställda evenemang (Kulturrådet 2/3). Stöden nådde verksamheter i samtliga regioner, men inte proportionerligt. 41 procent av pengarna gick till Stockholmsområdet, trots att en knapp fjärdedel av befolkningen bor där. Det går förstås att motivera, eftersom många kulturverksamheter är förlagda till Stockholm.
Men det är ingen naturlag att det ska fortsätta vara så eller att det offentliga ska bidra till att cementera det förhållandet.
För att ge kulturen en nystart efter pandemin har regeringen tillsatt en utredning som ska redovisas i sommar. Den ska sammanfatta pandemins konsekvenser för kultursektorn och identifiera strukturella problem.
Ett strukturellt problem är just detta: att det offentliga i hög grad styr konsumtionen av kultur genom snedvridna kulturstöd. Det finns alternativ till den ordningen, som att införa en kulturpeng i stil med friskvårdsbidraget, i stället för direkta subventioner av branscher och utövare. På så vis skulle de med mindre pengar eller längre avstånd till kulturella centra kunna få ökad tillgång till och makt över kulturen.
Kulturpolitikens omstart efter pandemin bör innebära mindre fokus på att en typ av kultur premieras över annan och mer fokus på självbestämmande.