Journalisten Sajid Hussain hade bott i Sverige sedan 2017. Efter ett tag fick han politisk asyl och han jobbade bland annat som lärare på Uppsala universitet. Men så försvann han plötsligt i början av mars i år. I fredags bekräftade polisen att den kropp som nyligen hittades i Ulvaområdet har identifierats som Hussain.
I skrivande stund är det oklart varför han dog. Utredningen leds av Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet och pågår fortfarande. Polisen säger sig vänta på fler svar, även om misstanke om brott sägs ha minskat efter obduktionen.
Att organisationer som Reportrar utan gränser har uppmärksammat Hussains försvinnande är inte konstigt. Hussain hade tidigare har rapporterat om korruption och mänskliga rättigheter för den pakistanska nyhetssajten Balochistan Times. Som Erik Halkjaer, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige skriver på vår debattsida i dag, var Hussain hotad.
Daniel Bastard, chef för Reportrar utan gränsers Asien- och Stillahavsdesk, har sagt att hypotesen att han skulle ha förts bort med tvång inte bör uteslutas. ”Om du frågar dig vem som har intresse av att tysta en kritisk pakistansk journalist är det svar som kommer först till hands den pakistanska underrättelsetjänsten”, har Bastard sagt. Han har också påpekat att många av Hussains tidigare artiklar gick över gränsen för vad militären i Islamabad tillåter. Enligt Reportrar utan gränser finns det flera pakistanska journalister med flyktingstatus i Europa som nyligen har utsatts för påtryckningar av den pakistanska underrättelsetjänsten.
I februari attackerades och hotades till exempel journalisten Ahmad Waqass Goraya utanför sitt hem i holländska Rotterdam. Tre år tidigare torterades han av vad han själv beskrivit som "personer från en regeringsinstitution med kopplingar till militären".
Flera utländska regimer tycks försöka påverka journalister även här och i andra demokratier. Den iranska regimen är ett sådant exempel. Exiljournalisterna i fråga kan hotas eller angripas, men även anhöriga i hemlandet kan pressas genom att kallas till förhör. "Våra familjer är utsatta för att vi jobbar som journalister”, som BBC-journalisten Farnaz Ghazizadeh har sagt.
Iran hör också till de länder som nämns i Säpos årsbok för 2019. Där nämns bland annat domen mot en man som hade åtalats för "grov olovlig underrättelseverksamhet". På uppdrag av den iranska staten hade han samlat in uppgifter om exiliranier i Sverige.
"Ryssland, Kina och Iran är de länder som utgör det största underrättelsehotet", understryker Säpo. Kina håller som bekant fortfarande den svenske bokförläggaren Gui Minhai, som kidnappades i Thailand, fängslad.
I höstas delade kulturminister Amanda Lind (MP) ut Svenska PEN:s Tucholskypris till Gui Minhai. Även Moderaternas Ulf Kristersson var på plats vid ceremonin för att visa sitt stöd för Minhai. Kulturministern hade varnats för att bli portad från Kina men underströk att "svensk yttrandefrihet gäller". Det är svaret man måste ge länder som inte respekterar yttrande- och pressfrihet.
När regimer jagar exiljournalister här, eller svenska medborgare utomlands, finns det inget alternativ till glasklar tydlighet.
Orsaken till Sajid Hussains försvinnande och död får förhoppningsvis snart ett svar. Det behöver inte vara på grund av att han var journalist. Men vad vi vet är att det finns journalister som hotas och attackeras. Varje sådant fall är ett hot mot journalisterna i fråga - och mot yttrandefriheten.