Man ska akta sig för att dra för stora paralleller mellan riks- och kommunalpolitik. Även om resultatet i kommunvalet ofta är en spegling av riksdagsvalet, är den lokala politiken något helt annorlunda.
Förutsättningarna och de viktiga frågorna skiljer sig åt mellan å ena sidan riksdagen, å andra sidan kommunfullmäktige i Enköping, Heby, Håbo, Knivsta, Tierp, Uppsala, Älvkarleby och Östhammar.
Men 2024 kommer förtroendet för både riksdagspartier och lokala Uppsalapolitiker att prövas.
Egentligen borde det vara ett klassiskt politiskt mellanår. Två år har gått sedan det förra valet och det kommande valet är två år bort. I politiken råder egentligen aldrig arbetsro, men mellanåren brukar ändå vara relativt lugna.
Regeringen har kommit in i sitt arbete, tidigare konflikter mellan koalitionspartier har retts ut och den politik man vill genomföra börja så sakteliga sippra ut genom utredningar och propositioner. Nästa val är fortfarande så långt bort, att varken dåliga opinionssiffror eller funderingar kring hur valkampanjen ska utformas oroar särskilt mycket.
Resonemanget gäller inte bara i rikspolitiken utan också lokalt. Men för Uppsala blir inte 2024 något mellanår, inte heller för regeringen. Nästa år är på många sätt ett ödesår – för Liberalerna på riksnivå, för Erik Pelling (S) och Stefan Hanna (UP) i Uppsala. Det handlar om de dubbla ödesvalen. Den 9 juni.
Då är det Europaparlamentsval i Sverige – och folkomröstning i Uppsala.
Folkomröstningen var en viktig del i den överenskommelse som slöts mellan Socialdemokraterna och Utvecklingspartiet demokraterna, personifierade av Erik Pelling (S) och Stefan Hanna (S). Det var detta avtal som till slut gjorde att de tre rödgröna partierna kunde ta över styret av Uppsala och att Pelling kunde fortsätta som kommunstyrelsens ordförande ytterligare en mandatperiod.
Med UP:s mandat har de rödgröna minsta möjliga majoritet i fullmäktige, vilket också har märkts under året som har gått. Socialdemokraternas försök att tricksa till sig majoritet i kommunstyrelsen gillades inte av förvaltningsrätten och folkomröstningsfrågan har stötts och blötts.
Det som från början skulle handla om ja eller nej till spårväg blev till slut en urvattnad frågeställning om Uppsalas utveckling. Inte ens Socialdemokraterna, som har del i överenskommelsen, kan säga vilket alternativ de föredrar. De enda som anser att det är kristallklart vad omröstningen ska handla om är Stefan Hanna och Utvecklingspartiet.
Eftersom Hanna har satt så stor prestige i frågan kommer valresultatet och – kanske ännu mer – valdeltagandet ha stor påverkan på förtroendet för honom (och i viss mån Pelling). Ett lågt valdeltagande skulle både kunna tolkas som ett misstroende riktat mot Utvecklingspartiet och mot att folkomröstningen inte längre handlar om spårväg.
I Europaparlamentsvalet är det Liberalerna, och i synnerhet partiledaren Johan Pehrson, som står inför ett ödesval. Den tidigare högljudda partiinterna kritiken mot Pehrson har på sistone tystnat. Det betyder emellertid inte att allt är frid och fröjd. Missnöjet pyr inom partiet och ett dåligt valresultat 9 juni kan göra Pehrsons situation ohållbar
I det förra EP-valet var det med nöd och näppe som L fick ihop nog röster för att knipa ett mandat. Om man åker ur parlamentet kommer det att tas som en intäkt för att Liberalernas regeringsmedverkan och publika undfallenhet mot SD är djupt skadligt för partiet. Pehrsons relativt starka ställning internt kan erodera snabbt om det uttalade Europapartiet inte längre får vara med i EU.
Så i stället för att bli ett lite sömnigt år för våra politiker i riksdagen och kommunfullmäktige kommer det att bli en riktig nagelbitare. Tacka ödesvalen för det.