Kvinnomisshandeln ökade under 2020. Under november månad var till exempel antalet polisanmälningar elva procent fler än under samma månad året dessförinnan (Sveriges radio 29/12). Det är förvisso för tidigt för att vara säker på att ökningen beror på coronapandemin, men det går inte att komma ifrån att isolering också ökar möjligheterna till kontroll och risk för våld i hemmet.
Mäns våld mot kvinnor är både ett akut problem för de individer som utsätts för det, och ett långsiktigt problem för de samhällen där det förekommer, som Sverige. På kort sikt måste kvinnor få stöd att lämna våldsamma förhållanden, men på längre sikt räcker inte det. Även de bakomliggande skälen till våldet måste undanröjas.
Mäns våld mot kvinnor kan ses som ett uttryck för misogyni, eller kvinnohat. Vad är egentligen misogyni? Det, och många andra frågor, reder filosofen Kate Manne ut i sin bok Duktig flicka som nyligen kom ut på svenska (Fri Tanke förlag 2020). Hon menar att det finns en viktig skillnad mellan begreppen misogyni och sexism. Misogyni bör förstås som “den polisiära grenen av en patriarkal ordning, med den övergripande funktionen att kontrollera och upprätthålla dess styrande ideologi”. Detta skiljer sig från sexism som ska ses som “den ‘lagstiftande’ grenen av en patriarkal ordning, med den övergripande uppgiften att rationalisera och rättfärdiga patriarkala sociala relationer”. Båda fenomenen har samma syfte, nämligen att bevara eller återinföra en mansdominerad samhällsordning.
Ligger det något i den begreppsvärld som Manne bygger upp? Ja, i alla fall enligt den forskningen om kvinnomisshandel och kvinnors ekonomiska förutsättningar som Sanna Ericsson, nationalekonom vid Lunds universitet, bedrivit. I en rapport för tankesmedjan SNS beskriver hon det empiriska stödet för vad som inom nationalekonomi kallas för en “bakslagseffekt”: när en kvinna börjar tjäna mer pengar ökar risken att hon utsätts för misshandel. Kvinnan i förhållandet måste inte börja tjäna mer än mannen, det räcker att kvinnans inkomst ökar relativt sett. Med filosofen Kate Mannes synsätt kan detta ses som att kvinnan hotar mannens ställning.
Mannes filosofiska ramverk visar hur misogyni kan fungera som ett verktyg för att upprätthålla sexism. Misogynin kommer att fylla ett syfte (för någon) så länge den ideologiska föreställningen om att män och kvinnor av naturen är olika och har olika uppgifter i livet och samhället – sexism – förekommer. Misogyni kommer alltså aldrig att helt kunna försvinna förrän sexismen har gjort det.
Den som på sikt vill motverka våld i nära relationer måste därför inse att det kan finnas ett, om än omedvetet, syfte med våldet. Denna underliggande mekanism kan ta sig till uttryck på flera olika sätt. Sanna Ericsson finner inte enbart att sannolikheten för mäns våld mot kvinnor ökar när mäns kvinnliga partner tjänar mer. Hon finner även att sannolikheten att en man lider av psykiska ohälsa, risken för att han själv ska bli misshandlad och för att han ska hamna i ett missbruk ökar då kvinnors ekonomiska förutsättningar gör det.
Sexism och misogyni är frihetsproblem för både män och kvinnor. Om kvinnor som bryter mot en sexistisk ideologi löper större risk för att utsättas för våld drabbar det alla kvinnor och begränsar friheten att leva utanför strikta könsroller. Underliggande sexistisk ideologi och könsstereotypa förväntningar på män leder också till destruktivt beteende hos män när kvinnor i deras närhet försöker realisera sin frihet.
Jämte våldsförebyggande och akut hjälp för dem som lever i våldsamma relationer behöver därför sexismen motarbetas. Ett viktigt förebyggande arbete mot kvinnomisshandel är att motverka könsroller och sexistisk ideologi, även hos pojkar och yngre män. Endast så kan vi människor bli fria på riktigt.