I söndagens Godmorgon världen i P1 (17/10) hamnade Uppsala universitet och andra lärosäten i fokus i ett inslag om att det finns märkbart många gamla porträtt på män. Inslaget rubriksattes ”Bara män på väggarna, vad gör det med oss?”. Man fick höra en reporter gå runt på Uppsala universitet och se de många porträtten och namnen på män, män - och återigen män.
Tidigare har även SVT tagit upp att det till exempel var ”mest gubbar på universitetets trappa” (2/4, 2019). Från universitetets sida svarade man att de inristade mansnamnen på trappan i fråga ger en anledning att prata om hur det har varit bakåt i tiden. Den första kvinnliga studenten antogs trots allt inte förrän på 1870-talet.
I söndagens radioinslag förklarade även Carl Frängsmyr, docent i idé- och lärdomshistoria och universitetshistoriker vid Uppsala universitet, att porträtten avspeglar historien. På 1800-talet var det män som var professorer. Svensk lagstiftning såg ut så på den tiden, sade Frängsmyr till reportern som ville ha svar på varför det hängde så många porträtt på män.
En ytterligare person som intervjuades, en forskare, menade att de som syns på väggarna kan vara det som ses som ”organisatoriska hjältar”, det som är ”rätt”. Konsekvensen är att det kan påverka till exempel vem som rekryteras, menade forskaren. På lärosäten med många manliga porträtt kan studenterna tänka att ”professorn är man”, ofta en ”vit man”, sade hon vidare, och varnade för exkludering.
Med en liknande ingång tejpade för några år sedan en anonym studentgrupp över 20 manliga porträtt, med kvinnliga filosofer, på i filosofiska institutionen i Uppsala. Institutionen tog sedan ner tavelväggen med porträtten, trots att den representerade institutionens "manliga" historia.
Är det inte lärorikt för studenter att se dåtidens starka patriarkat, som de många manliga porträtten speglar? Att kvotera in kvinnor eller ta ner gamla tavlor för syns skull blir missvisande.
Idén att universitet behöver vara ett enda stort safe space, tryggt rum, påminner om debatten om huruvida universitetslärare i undervisningssyfte ska kunna använda historiskt vanliga och rasistiskt belastade ord. Risken med att plocka bort uttryck – eller porträtt - är att historien poleras.
I stället borde dåtidens skeva könsfördelning leda till diskussion om svensk jämställdhetshistoria, och till tacksamhet över att utvecklingen successivt föstes framåt. Var, om inte på universitet och högskolor, ska man kunna hantera historiska fakta och förstå kontext?