socialnämnden under ledning av Hanna Victoria Mörck (V) har ingått ett avtal med Uppsala kvinnojour.
När vi tidigare skrivit om Uppsala kommun och stödet till kvinnojouren (UNT 8/4) har vi tagit upp hur viktigt det är för ett politiskt styre att ha lite fingertoppskänsla. När det kommunala stödet nu höjs något finns det all anledning att återvända till behovet av detta och av tajming.
Men också om det kommunala styrets fortsatta oförmåga att prioritera. För om är det något som löper som en röd tråd under 2000-talets skiftande politiska styren i Uppsala är det just det, den totala oförmågan att skilja viktigt från oviktigt, stort från smått.
Resultatet är kännbart för alla Uppsalabor. Trots en relativt hög kommunalskatt håller till exempel varken förskolan, skolan eller äldreomsorgen toppnivå. Och till Uppsala kvinnojour räcker pengarna inte heller.
I januari i år stod det klart att kvinnojouren skulle behöva skära ner på verksamheten rejält. Detta eftersom man miste statliga bidrag, samtidigt som kommunen inte valde att bifalla organisationens ansökan om ett stöd om 3 miljoner kronor. Formellt gjorde socialnämnden inte något fel som avslog. Dessutom gav man samma verksamhetsstöd som tidigare år: 1,5 miljoner.
Det var bara det att verksamhetens kostym var så mycket större, eftersom en stor del av budgeten tidigare utgjorts av statliga medel. I praktiken, när kommunen inte vill kompensera för det uteblivna statliga stödet, betydde det att man stod inför stora nedskärningar. Två personer fick sägas upp tidigare i år.
Kvinnojouren gör stora insatser för att hjälpa kvinnor och barn i behov av skydd. Därför är det så viktigt att den också kan fortsätta sin verksamhet. Det är bokstavligen en fråga om liv och död för dem som får hjälp.
Därför är det i och för sig bra att socialnämnden i december (UNT 20/11) kommer att fatta beslut om att ingå ett så kallat avtal för idéburet offentligt partnerskap. Det innebär ett fastare och mer långsiktigt samarbete och tryggare finansiering.
Däremot är det beklagligt att man inte samtidigt fattar beslut om att öka stödet till en sådan nivå att man kompenserar för det tidigare intäktsbortfallet. Situationen är nämligen fortsatt pressad för Uppsala kvinnojour – och därmed också för de kvinnor man vill hjälpa:
Susann Stambolidou Tellbo, verksamhetschef vid Uppsala kvinnojour, menar att ytterligare personal behövs.
”Behovet är större än vi hinner med. Vi har valt att stänga av jourtelefonen i två veckor för att kunna få in de kvinnor som nyligen hört av sig i systemet”, säger verksamhetschefen Susann Stambolidou Tellbo till UNT. Hon bedömer att man behöver anställa åtminstone en kvinnofridsrådgivare till, men det täcker inte det kommunala stödet.
Det rödgröna styret och socialnämnden har haft hela året på sig att fundera över hur man skulle kunna prioritera om för att kunna öka stödet till kvinnojouren. Budgeten för 2025 klubbades tidigare i höstas. Sedan kan socialnämnden i sin tur göra prioriteringar i sin budget.
Men det har man alltså inte gjort i en sådan utsträckning som kvinnojouren menar behövs. Trots att det handlar om i sammanhanget små summor. Återigen visar Uppsala kommun sin (o-)förmåga att prioritera.
Och så var det där med tajmingen. I morgon är det Orange Day, den dag då FN uppmanar världen att uppmärksamma och manifestera mot våld mot kvinnor. Företag, organisationer och privatpersoner uppmuntras att ta ställning och, om möjligt, donera pengar för att stödja FN:s enhet för jämställdhet och kvinnors egenmakt.
Då väljer Uppsala att inte ge kvinnojouren den ökning av stödet som organisationen menar är nödvändig för att kunna hjälpa utsatta kvinnor i kommunen. Fingertoppskänsla var ordet.