Jerevan, i oktober.
Av Sovjetunionens delrepubliker var nog Armenien den som for minst illa. Sovjetmakten var som den var. Men genom samförståndet 1921 mellan Moskva och det nya Turkiet skapades ändå ett armeniskt hemland efter det folkmord som under första världskriget genomfördes av det dåvarande Osmanska riket. Minst 1,5 miljoner armenier och andra kristna mördades.
Det officiella Turkiet vill inte medge vad som hände. Men det finns de som hävdar att den turkiska republikens grundare, Kemal Atatürk, både erkände och beklagade det som hänt – i så fall något för nutida turkiska politiker att fundera över.
Segrarmakterna i första världskriget tänkte sig från början en självständig armenisk stat. Den sovjetrepublik som till sist uppstod omfattade bara en liten del av det historiska Armenien – och ryssarna lät nationalsymbolen, berget Ararat, hamna på den turkiska sidan. Men republiken fanns och en viss (planekonomisk) utveckling ägde rum.
I dag ser man förfallna industribyggnader runt om i Jerevans ytterområden. En politisk omvälvning 2018 ger förhoppningar om större dynamik och minskad korruption, men gränserna till både Turkiet och Azerbajdzjan förblir stängda. Konflikten med Azerbajdzjan om enklaven Nagorno Karabach går tillbaka till sovjettiden och centralmaktens metod att skapa eller underhålla spänningar mellan olika icke-ryska delar av unionen.
Folkmordet och dess förspel under 1800-talets slut är ofrånkomligen ständigt närvarande i armeniernas medvetande. Grupper inom den stora armeniska diasporan har pressat på för att olika demokratiska staters parlament och regeringar ska erkänna att ett folkmord verkligen ägde rum. Även Sveriges riksdag har fattat ett sådant beslut.
Turkiet måste självfallet ta ansvar för sin egen historia. Men tanken att parlament runt om i världen ska rösta om vad som hände leder vilse. Vår kunskap om historien formas och fördjupas genom fri forskning och påverkas inte av majoritetsläget i något parlament. Tvärtom riskerar ”voteringar om historien” att försvaga den nödvändiga insikten om folkmordens realitet: Vilka ytterligare folkmord eller massmord ska man ”erkänna”? Hur är det med Rwanda eller Bosnien? Hur ska man se på Förintelsen? Och hur ska det uppfattas om det finns majoritet i ett visst parlament för att ”erkänna” ett bestämt folkmord men inte ett annat?
Historien får inte reduceras till det som politiker – även kloka och anständiga politiker – vid den ena eller andra tidpunkten kan finna majoritet för.