Oron för en sämre ekonomi i Sverige och Europa fanns före kriget i Ukraina, och den har tilltagit sedan 24 februari. Sanktionerna och den utbredda osäkerheten fortsätter att driva upp energipriser och matpriser. Det står redan klart att de svenska hushållens köpkraft kommer att minska i år, för första gången sedan mitten av 1990-talet.
Swedbanks konjunkturprognos (6/4) räknar med att inflationen når 6,5 procent under våren. Riksbanken kommer att höja reporäntan med 0,25 procentenheter redan vid sitt nästa möte 27 april, spår bankens ekonomer. Höjningarna fortsätter därefter i samma takt till och med om ett år då räntenivån beräknas ligga på 1,5 procent.
Det anmärkningsvärda är att det inte är en lågkonjunktur i antågande. Visserligen sjunker tillväxten något under 2022, men även arbetslösheten fortsätter ned under året och även 2023, enligt prognosen. Det handlar alltså om ökade kostnader för svenska hushåll, varav en del kan vara tillfälliga (krigseffekten) och en del mer permanenta (energifrågan och räntan).
Men det blir viktigt att ha lite is i magen. Det gäller arbetsmarknadens parter som snart går in i en stor avtalsrörelse. Den kan bli stökig, tror LO:s chefsekonom Laura Hartman (SR 6/4). Att återgå till 1980-talets strategi med höga löneökningar, en permanent högre inflation och luft i plånböckerna är dock inget alternativ för vare sig fack eller arbetsgivare.
De högre räntenivåer som väntas kommer fortfarande att vara historiskt låga. Energifrågan måste lösas för sig vilket förhoppningsvis också gäller kriget och säkerhetsläget.
Sämre ekonomi borgar också för fler populistiska inslag i valrörelsen till hösten. S och V har lagt grunden med sitt förslag om höjda pensioner från och med september (det så kallade Nooshitillägget, V:s krav för att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister). Under vintern har kompensationer för el- och bränslepriser tillkommit. Nu väntar miljoner barnfamiljer med huslån och stora matkonton på förslag från partierna.
Det är naturligt att kräva mer betalt eller lägre skatt som kompensation för ökade kostnader. Men det borde vara lika naturligt för en politiker att hålla emot. En lärdom från pandemin är att träffsäkerheten är avgörande. Då gällde det företag som drabbades av restriktioner som hotade deras existens. Nu gäller det jordbrukare och i viss mån alla som bor i glesbygd.
De extra tusenlapparna för elen, uppvärmningen och matkassarna är förhoppningsvis tillfälliga. De ökade räntekostnaderna är permanenta, men det tog man väl höjd för när man tog lånet? Nollränta kan inte vara för evigt.