"Vi hava en usel regering och dåliga representanter i riksdagen som ingenting begripa av arbetarnas och den betrycktes sak."

August Palm dömdes till "smädelse mot regering och riksdag" för att ha uttryckt dessa ord i ett tal i Hudiksvall 1886. Tidens redaktör Hjalmar Branting dömdes efter det, enligt hädelseparagrafen, för "förnekelse av en Gud och ett liv efter detta, eller av den rena evangeliska läran". Zeth Höglund dömdes för "anstiftan till stämpling till landsförräderi". 

I slutet av 1800-talet, och i början av 1900-talet, var det inte alldeles lätt för arbetarrörelsen att verka politiskt. Centralfängelset på Långholmen var tänkt för personer som utpekades som "faror för staten av svåraste slag", och skulle komma till användning för det åtalsraseri som drabbade den unga arbetarrörelsen.

När Sverige demokratiserades för ett sekel sedan hade den svenska vänstern erfarenheten av att ha varit politiskt förföljd färskt i minnet. På 1930- och 1940-talen hotades dessutom kommunisterna av partiförbud, något som Högerpartiet krävde. Något partiförbud blev det till slut ändå inte, det var helt enkelt svårt att komma överens om vilka grupperingar som i så fall skulle förbjudas. 

I dag är situationen en annan. Hotet mot vänstersinnade kommer inte från staten, utan från extremister. Det senaste exemplet såg vi i förra veckan i Gubbängen i Stockholm, där ett fredligt politisk möte med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och tidskriften Expo attackerades. 

Polisen och säkerhetspolisen har ett viktigt arbete i att punktmarkera och hålla koll på ideologiskt drivna extremister. Däremot ska vi akta oss för att inskränka demokratiska fri- och rättigheter. Dessa är starkt skyddade av en god anledning, och grundar sig som sagt på viktig historisk erfarenhet. 

Att censurförsök och politisk förföljelse dessutom kan vara ett trubbigt vapen visade sig redan för länge sedan. August Palm beskrev det så här: "Entusiasmen steg, våra leder ökades och jag vågar bestämt påstå, att den stora tillslutning som vår rörelse erhöll och den uppryckning som över allt ägde rum, i väsentlig grad var förorsakad av förföljelserna." Efter fängelsevistelser möttes Branting och kamraterna av allt större skaror sympatisörer som välkomnade dem ut. Staten hade skjutit sig själv i foten. 

Man behöver inte vara socialist för att se det vackra i att det i dag är en självklarhet att få gå ut och demonstrera. Om man så vill.