Sverige har inte bara en feministisk regering. Vi har feministisk utrikespolitik. Att utrikespolitiken ska genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv är bra. Men när förra utrikesministern Margot Wallström (S) i ”Handbok om Sveriges feministiska utrikespolitik” (2018) skriver att Sverige ska driva denna politik ”med full kraft, över hela världen”, ja, då är det den gamla svenska självbilden som talar.
Vad än svenskar företagit sig utomlands – även som kolonisatörer och krigsherrar – har de alltid bara menat väl och velat höja de andra till sin nivå. Så stod det i gamla tiders skolböcker.
Handboken i feministisk utrikespolitik skryter. Sverige har bidragit till kvinnors politiska deltagande i ett flertal länder, stöttat och drivit, tagit fram handlingsprogram. Men med vilken rätt? Jo, ”Sverige satte tidigt sitt namn på världskartan med en progressiv jämställdhetspolitik”.
Visst, Sverige har bra lagar som ska säkra individens rättigheter. Betyder det att vi är perfekta, och att vi vet vad som är bäst för alla andra länder? Handbokens ”svenska huvudbudskap” är ju allmänmänskliga.
Per Svensson frågar sig i på DN:s ledarsida (10/12) varför Sverige aldrig har haft en kvinnlig statsminister, vilket alla de nordiska länderna har eller har haft. Liksom många länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Men svenska kvinnor jobbar i alla fall mer! Eller? Sysselsättningsgraden är betydligt lägre för kvinnor än för män, eftersom kvinnor arbetar mer deltid. Både unga och äldre kvinnor drabbas alltmer av psykisk ohälsa.
Örebrohistorikern Sanela Bajramovic är något på spåren i sin avhandling (2018) om organisationen Kvinna till Kvinnas engagemang i Bosnien och Hercegovina efter Balkankriget. Viljan att hjälpa de bosniska kvinnorna var genuin; de kvinnor som i skymundan gjorde betydelsefulla fredsinsatser på gräsrotsnivå fick hjälp att mötas. Men samtidigt ville Kvinna till Kvinna påverka sina partners sätt att tänka – det var i Sverige som ”den rätta” kunskapen om jämställdhet, aktivism och feminism fanns. Bajramovic kallar relationen ett hierarkiskt systerskap, en vilja att få ”dem” att bli som ”vi”.
Det är viktigt att se den kamp för jämställdhet som bedrivs över hela världen. I Ryssland bland gräsrötter, i Iran integrerat med strid för andra rättigheter, i Thailand ihop med hbtq-frågor. I Uganda, Rwanda, Tanzania, Kenya och så vidare pågår stark kamp och i Latinamerika har kvinnorörelsen beskrivits som gigantisk och folklig.
Det är klart att kvinnor i hela världen kämpar för rättigheter. Men det är få som har mage att exportera sig själva som norm.