“Särskilt inom migration, integration, rättspolitiken och energipolitiken vill vi ha så stort inflytande som möjligt”, sa Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till DN nyligen (19/3). M-ledaren Ulf Kristersson har uttalat sig på liknande sätt: “När det gäller till exempel kriminalpolitiken, invandringspolitiken och en del av energipolitiken så tycker jag att [SD] har varit seriösa och konstruktiva” (SVT 20/1). Möjligheterna att hitta gemensamma lösningar verkar goda.
Men oroväckande. Både migrations- och kriminalpolitiken präglas nämligen av två saker. För det första att SD:s sakpolitik bör oroa den som är liberalt, eller för den delen liberalkonservativt, lagd. För det andra att Moderaterna antingen själva har flyttat sig nära SD, eller inte tydliggjort var gränsen för att tillmötesgå partiet går.
Det gäller kriminalpolitiken. I höstas (DN 12/9) fick Åkesson frågan hur långt han var beredd att gå när det gäller integritetsinskränkningar. Hans svar? “Förmodligen måste vi vara beredda att gå ganska långt” och att det “repressiva måste väga över någon tid”. Samtidigt har M på senare tid själva varit villiga att offra integritet till förmån för trygghet, som att kunna kroppsvisitera utan brottsmisstanke.
Det är inte själva samarbetet med SD som oroar, utan det faktum att Moderaternas politik, likt SD:s, innebär ett bristfälligt försvar för den personliga integriteten.
Vad gäller migrationspolitiken måste Moderaterna bli tydligare med vilka frågor de kan kompromissa om. I DN-intervjun med Åkesson (19/3) framgick att återvandringspolitik kommer att stå högt på SD:s lista vid samarbete.
Vad innebär det? Det handlar förstås inte om att förespråka frivillig återvandring, eftersom det inte är en politisk ståndpunkt. Att frivilligt återvandra står var och en fritt att göra.
Det handlar om att skapa ett “tryck” på människor att lämna Sverige, även de med permanent uppehållstillstånd som “inte etablerat sig i Sverige”, menar Åkesson. Men själva “trycket” lär ju försvåra etableringen och man kan fråga sig hur människor som kommer hit någonsin ska kunna känna sig hemma om de utsätts för “tryck”.
Att samarbeta i migrationspolitik innebär fortfarande djupa åsiktsskillnader mellan ett liberalkonservativt som M och ett socialkonservativt parti med nationalistisk grund som SD. Ändå visar Moderaterna ofta naivitet i frågan. Efter att Åkesson twittrade att man ville införa ett “totalstopp” för flyktinginvandring (18/2) kommenterade M:s migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard att det “hade varit välkommet om Sverigedemokraterna förklarade vilken invandringspolitik de faktiskt vill driva” (SVT 19/2).
Det är konstigt. Säga vad man vill om SD, men otydliga om sin politik har de inte varit. Snarare än att SD behöver klargöra sin politik, behöver M vara tydligare om hur långt de är villiga att gå för att möta partiet.